De svensk-norska konsulaten. Ett, par månader ha nu förflutit sedan den aktade norska tidningen Morgenblade! innehöll en artikel om våra konsalatsförhållanden, hvilken ur flera synpunkter var förtjent af uppmärksamhet från den svenska pressens sida. Uppsatsen såg emellertid dagen under en tid då allmänhetens intresse och tidningarnes utrymme uteslutande togo3 i anspråk tör de stora tilldragelserna på krigsteatern, och så låter det sig förklara att den hittills kunnat förbli obesvarad. Ehuru uppsatsen var föranledd af en faktisk händelse för dagen, berörde den tillika förhållanden som ega en allmän och varaktig karakter, och häri finna vi en anledning att nu egna några ord åt densamma, fastän längre tid förflutit än den, efter hvilken tillochmed minnet af en tidningsartikels korta dagslände-lif plär hafva slocknat. Morgenbladet börjar med att omnämna det kända förhållandet att den numera aflidne generalkonsuln Tottie i London var under sin embetstid Sveriges-Norges bäst aflönade sunktionär. IIans årsinkomster uppgingo enligt Morgenbl:s beräkning till 200,000 rdr sv., eller sedan kontorsutgifter m. m. blifvit afräknade till 160,000 rdr. Att hans inkomster kunde nå detta efter våra förhållanden enorma belopp, härledde sig till stor del derifrån att han egde rättighet att i sitt stora dietrikt, som omfattade samtliga hamnar i Storbritannien och Irland, tillsätta vicekonsuler på sådana vilkor med hänseende till inkomsternas delning, som han sjelf fann för godt att bestämma. Annars tillsättas vicekonsulerna al utrikesministern och uppbära dessa då hältten af de vid stationerna fallande lästealgiftorna, under det att konsuln i distriktet erhåller den andra hälften. När nu generalkonsuln sjelf egde rätt att utnämna vicekonsuler och bestämma deras aflöning, blef forhällandet ofta sådant — påstår Morgenbladet — att de icke erhöllo någon andel alls af lästeafgifterna. Befattningarne gåftvo dem anseende och kredit, och den förbindelse, hvari de härigenom kommo till skeppare, redare och nandlande, utgjorde en tillräcklig anledning för dem, till att åtrå des-a poster, äfven om icke någon direkt pekuniär tördol 2— G——A—a —l:4hWC -—