lent; hans ansigte är rödfnasigt, och hans tjocka svarta hår är nu gråsprängdt, hvilket vittnar om hans nattvak, bekymmer och stora ansträngningar. Alla voro gripna af det uttryck af manligt allvar och fast, energisk beslutsamhet, som hvilar öfver den unge ministerns anlete. Från Lyon har Gambetta begifvit sig till den delegerade regeringens nya säte, Bordeaux, der han skall få fullt upp att göra. En depesch från hans sekreterare meddelar, att tyskarne d. 25 Dec. (således på sjelfva juldagen — hvad säger den fromme konung Wilhelm derom?) uffordrat befolkningen i S:t Calais 20,000 fres. De åtnöjde sig slutligen med 10,000 fres, men utskretvo betydliga reqvisitioner, och befälet lät för en timme öfverlemna staden ät plundring! Bland allt annat har Gambetta äfven att tänka på anskaffandet och hopsamlandet af väldiga lifsmedelssörrädor, hvilka man vill söka att få in i Paris. Bakom såväl Chanryis som Bourbakis armåer finnas ofantliga sådana förråder hopade. Någon allvarlig tanke på att Frankrike skall deltaga i Svarta Hafskonferensen i London finnes icke. Frankrikes regering är icke ens erkänd af makterna. Preussen visar sig så fagert som möjligt under ögonen för England och Österrike, för att förmå dem att det oaktadt öppna konferensen. Det säger sig hafva gifvit sitt ombud instruktion att i afseende på Svarta Hafvet sluta sig till England och i afseende på Donaus mynningar till Österriko — men ovisst torde vara, om de derför skola nappa. Och göra de det, låta de sig represenieras på en sådan konferens utan Frankrike, då begå de ejelfmord.