sam strid uppstod vid Gravelotte d. 16 Augusti, kanske den blodigaste under hela detta krig. Båda parterna tillskresso sig äfven härvid segren. Den taktiska segren vunno dock tyskarne, i det att fransmännen ej kunde fortsätta sitt framryckande. Den 18:de sökte franemänner åter att genombryta de tyska linierne, men blefvo tillbakakastade och måste draga sig tillbaka under skydd af sästningens kanoner, hvarifrån de sedan sökte att genom flera utfall tränga ut, ehuru alltid åter tillbakaslagna, tills dess Bazaine slutligen efter ett par månaders cernering måste kapitulera, efter det alla törråder blifvit uttärda och stor nöd rådt. Man har allmänt velat beskylla Bazaine för förrädiska stämplingar, men detta har ej kunnat bevisas, och marskalken har förklarat, att, så fort kriget blir slut, han genast vill bli ställd inför krigsrätt, för att få förklara sig. Kejsar Napoleon hade emellertid med sin son begitvit sig från Metz till Chalons, under vägen sväfvande i fara för att bli tillsångatagen af preussiska ulaner. Vid Chalons arbetade Mac Mahon otroligt, för att få en ny arms organiserad. Kejsaren förklarade sig endast vara krigare och öfverlemnade befälet odeladt åt marskalken. Af senare utgifna aktstycken har man funnit, att såväl kejsaren som Mac Nlabon ville draga sig tillbaka till Paris, för att under dess murar leverera en strid med fienden. Men detta motsatte sig regentinnan och Palikao, hvilka besallde, att Mac Mahon skulle draga sig öfver Södan mot Metz, för att undsätta Bazaino. Den oro, hvari den franska hufvudstaden sväfvade, skulle varit ofantlig, om icke Palikao genom ett systematiskt ljugande bedragit den allmänna meningen, en gång mystiskt antydande, att om han finge säga allt, hvad han visste, skulle Paris illuminera. Kronprinsen af Preussen närmade sig försigtigt Chalons öfver Toul och Bar-le-Due samt Väry, der först ett svagt försök till motstånd gjordes. En ny arme, den fjerde, detacherades trån Metz, dit förstärkningar anländt från Tyskland, och ställdes under kronprinsens af Sachsen befäl. Hans trupper fram ryckte öfver Verdun, för att angripa fransmännens venstra flygel. Dessa, som dragit sig tillbaka till Reims, satte sig dock i marsch, för att utföra ordern från Pars. Mac Mahons ena kår vpphanns dock vid Beaumont, der den blef i grund slagen, hvarigenom tyskarne blefvo i tilltälle att alldeles kringränna fransmännen vid Sådan, der häftiga strider leve rerades d. 31 Ang. samt 1 Sept., båda med olycklig utgång för de franska vapnen, tills slutligen kejsaren d. 2 Sept. gaf sig fången och franska armåeen, efter det Mac Mahon sårats, gaf sig fången under general de Wimpffen, som några timmar förut anländt dit från Afrika. Afven med atseende härpå hördes beskyllningar om förräderi, hvilka dock icke på något sätt kunnat bevisas. Oron för de hopade olyckorna hade under tiden gissit oppositionen inom lagstiltande församlingen ökad kraft. För att afväpna densamma, hade regeringen tillsatt för Paris en rärskild försvarskomi!tå, i hvilken Thiers ingick, och Trochu hade utsetts till guvernör öfver den franska hufvudstaden. Ötver försvarsko mitgen var dock Palikao hufvudmannen. Då underrättese kom om händelsen vid Sedan, fann man kejsardömets dagar vara ändade. För att åtminstone rädda makten, föreslog Palikao i lagstiftande församlingen, att ett särskilt regerings och nationalråd skulle tillsättas, i hvilket han färbeholl sig sjelf presidentskapet. Härpå ville man ej gå in. Thiers föreslog då, att lagsuttande församlingen skulle med förbigående af regeringens män tillsätta en försvarskommission och efter det lugnet återställts, utskrifva nya val. Härtill anslöt sig Palikao. Men Favre föreslog, att den kejserliga dynastien skulle afsättas och en särskild försvarsregering utnämnas med Trochu som ordförande. Dessa förslag förelågo, då underrättelsen om hela vidden af den timade olyckan sjred sig bland folket. Man samlades under rop af lefve republiken! utanför lagstiftande församlingen. Folkhopen bröt sig in i sessionssalen. Majoriteten aflägsnade sig under protest mot kränkning af törhandlingsfriheten, och republikanerna begåfvo sig med Gambetta i spetsen, följda af tillstötande folkmassor, till stadshuset, der republiken utropades den 4 September, en provisorisk regering för landets försvar tillsattes, bestående af alla Paris deputerade med Trochu som ordförande, och lagstiftande församlingen förklarades upplöst. Folkmassorna begåtvo sig derifrån tll Tuilerierna, hvarifrån kejsarinnan hann med knapp nöd att undkomma, begifvande sig till en stad på kusten, hvarifrån hon med en engelsk lord och dennes familj på en pleasure-yacht kom öfver till Eogland, under det hennes gemål fördes som krigsfånge till Wilhelmshöhe vid Kassel, och hennes son flyktade genom Belgien, förföljd af nyfikenhet, och omsider träffade sin mor i England. Så slöt det andra franska kejsardömet sina dagar, och dess anhängare spredo sig åt alla väderstreck. Man skulle trott, att konung Wilhelm nu bordt erbjuda Frankrike en fred, som detta kunnat antaga. Men i stället framryckte han mot Paris, kring hvilket hans segerusiga trupper intogo sina cernerande ställningar. den republikanska regeringens vägvar infann sig Jules Favre i det preussiska lägret och begärde vapenstillestånd för inkal