ter sig längs hela vägen mellan städerna OrJåans och Blois. Konungen af Preussen måste börja att inge, att det är ytterst tvitvelaktigt, huruvida han kan genomföra Frankrikes fullständiga undertryckande utan Tysklands egen ruin. Man skönjer redan bland de tyska belägrarne vid Paris samma symptomer af, icke modlöshet, utan otålighet, som de franska eröfrarne af Moskwa visade. Konung Wilhelm kan icke gerna hafva några större olyckor att befara; men vi få ofta anfall af modlöshet äfven i framgångens fulla flod. Ja, fara uppstår stundom af sjelfva den förtröstan, som oafbruten framgång kan ingifva. Om konungen af Preussen ville bege sig ut från Versailles och se in i sina soldaters anleten, under det väta och köld föröda dem nästan lika mycket som fiendens granater och kulor, så skulle han, som säges vara en af naturen human och känslofull man, kanske förmås af deras lidanden att betänka, huruvida det icke vore skäl att underhandla om hvad han anser för Åsegrens rättvisa pris. En korresp. från Bordeaux skrifver till samma blad: Tyskarnes svårigheter synas mig dagligen ökas i trots af deras armåers segrar, och vi befinna oss likväl ännu endast vid början af vintern. Deras förluster på senare tider måste ha varit mycket betydande. Jag har läst en fransk beräkning om minskningen af deras styrka sedan d. 28 Nov. rundtomkring Paris, vid Loire, i skärmytslingar, genom friskyttar, sjukdom ete., hvilken beräkning angifver minskningen till 50,000 man. Detta synes ej vara någon osannolik eller öfverdrifven beräkning. Vi veta, att de förlorade ansenligt omkring Paris. De gingo helt visst icke heller skottfria i de många striderna norr och söder om Orlåans. Det skulle vara mycket intressant att veta, hurudan stämningen i sjelfva Tyskland är i asseende på ett krig, som lägger så ofantliga uppoffringar på den segrare, som ej visste att stanna i tid. Den verkliga tungan af krigsolycka för tyskarne har kommit efter dagen vid Sdan. Fransmännen kunna finna någon tröst för sin egen olycka i den tanken, att om de befinna sig i sorg, så dansar helt säkert icke heller Tyskland på rosor. Om det bekräftar sig, att Frankrike verkligen antagit inbjudningen till deltagande i konferensen angående Svarta Hafs-frågan och att det skall dervid representeras af Jules Favre, är det icke otänkbart, att försök i fredlig riktning komma att göras, ehuru någon framgång tör desamma svårligen kan väntas, innan Paris öde blifvit afgjordt. öfvergå vi till krigsskådeplatserna, så finna vi, att den väntade sammandrabbningen i Norra Frankrike redan stått. Man torde nu kunna om densamma göra sig en någorlunda föreställning. Manteuflel sammandrog sina trupper till Amiens, under det general Faidherbe å sin sida samlade sina vid Courbie, som ligger ej långt från Amiens. En liten fransk rekognosceringstrupp trängde fram mot Amiens, men drog sig tillbaka, sedan den tyske kommendanten i Amiens citadell dock först begagnat denna omständighet som anledning till att kasta ett tjogtal bomber ötver den värnlösa staden. En tysk rekognosceringstrupp, som afsändes från Amiens, blef äfvenledes af fransmännen tillbakakastad. Det var tydligt, att de båda motståndarae, som nu stodo så nära hvarandra, snart skulle komma i strid. Fransmännen tyckas hafva ryckt fram till det midtemellan Albert och Amiens belägna Pont Noyelles och intagit ställningen Courbie-Pont Noyelles, der de d. 23 angrepos af tyskarne. Enligt tysk uppgift voro fransmännen dubbelt så starka som Manteuffels trupper och utgjorde 60,000 man med rikligt arulleri. Striden synes ha varat hela dagen och blef oafgjord, i det att fransmännen bibehöllo valplatsen och bivuakerade om natten i sträng köld uti sina om morgonen innehafda ställningar. De kunde likväl icke förfölja tyskarne, som, efter att hafva med sitt öfverlägsna kavalleri gjort ett antal fångar, drogo sig tillbaka till det blott 1 mil derifrån belägna Amiens, för att hvila ut. På morgonen d. 24:de fann Faidherbe sig icke kunna rycka fram mot Amiens, utan afvaktade 1 sina ställningar tyskarne till kl. 2 e. m., hvarefter han, då de ej läto höra af sig, drog sig i sin ordning tillbaka till den ungefär 1!(; mil NO. om Pont Noyelles belägna lilla staden Albert, i och omkring hvilken kantonementer voro ordnade för hans trupper. Sedan tyskarne erfarit detta, begåfvo de sig d. 25:te ut ur Amiens, för att åler uppsöka eller följa (det begagnade uttrycket Åförfölja är oriktigt) fransmännen. Det är derför antagligt, att vi snart skola ertara underrättelser om en ny sammanstötning vil Albert, ifall tyskarne verkligen våga att angripa den numeriskt öfverlägsne fienden, innan de fått nya förstärkningar. Älven i mellersta Frankrike är en ny strid mellan general Chahay och tyskarne under storhertigen af Mecklanhure oeb nring PejaA