Ian tog på sig ett par tofflor och gick sakta ut ur rummet. Gasen brann matt i trapporna och andra våningens förstuga. IIan öppnade sakta dörren till den sjukas rum och gick in. Mrs Woolper satt vid sidan af sängen. Hon såg upp då han trädde in. — Jag trodde att ni gått till sängs, sir, sade hon, — Nej, jag är för orolig att sofva. — Jag tror att hvar och en är orolig, sir, svarade mrs Woolper allvarligt. — Huru befinner sig er pationt? — Hon sofser, sir. Hon sofver mycket. Doktorn sade att detta vore helt naturligt. — IHon har tagit in sin medicin, förmodar jag? sade mr Sheldon. Han såg sig omkring i rummet då han gjorde denna fråga, men upptäckte hvarken medikamentsflaskor eller glas. — Ja, sir, hon har tagit in två gånger, det stackars barnet. — Låt mig se på medicinen. — Den främmande doktorn sade att ingen skulle få röra vid den. — Men detta förbud afser ej mig. — IIan sade ingen, sir. — Ni är en gammal toka! utbrast mr Sheldon häftigt. — Nej, sir, svarade hushållerskan med en suck; jag är klokare än jag var då den stackars mr Halliday dog. Detta svar jemte sucken och den sorgset högtidliga ton, hvari det yttrades, sade honom att denna qvinna visste