kunna lyckas i ufförandet af sina ledares plan om undertryckandet och förödmjukandet af Frankrike? Det ser nästan icke mer så ut. Tyskland kan måhända tvingas till att göra ytterligare oerhörda uppoffringar, för att bli i stånd att rädda de armeer, det redan inkastat i Frankrike. Den officiela Staatsarzeiger i Berlin säger ju med en något oväntad öppenhet: Våra armeer befinna sig i ett besvärligt vinterfälttåg, midtibland en befolkning, hvars nationala svagheter oeh lidelser begagnats af maktinnehatvarne till att frammana ett folkkrig. Det krig, som våra armåer städse sökt att föra i den europeiska civilisationens anda(!), har sålunda i Frankrike urartat på ett ödesdigert sätt. Den fanatiserade besolkningen deltager i det fruktansvärda oväsendet, och det tyska krigförandet tvingas i skötet at förräderi och löftesbrott å sin sida till stränga åtgärder. Stor och svår är under dessa förhållanden våra armåeers uppgift, hvilka måste leverera blodiga slagtningar och talrika fäktningar mot en fiende, som oupphörligt rekryteras ur befolkningen (är det ej på samma satt med de tyska armecrna 7) och äfven upphetsar denna så mycket som möjligt till motstånd. Fäderneslandet känner hela vidden och storleken af den uppgift dess söner ha att lösa. Det låter som en klagan, och minst anmärkningsvärdt är icke angreppet mot franska folket, derför att det deltar i frihetskampen. Då kriget mellan Frankrike och Tyskland utbröt, hette det från ett håll, der man sökte att nedsätta det förras sak, att kejsardömet ville kriget, för att kunna hålla päfvekungen qvar vid det verldsliga väldet, för att kunna bekämpa religionssriheteu och protestantismen till förmån för trostvänget och katolicismen. Bland de märkvärdiga omkastningar i törbållandena hvilka inträdt genom kriget, är äfven den, att man nu ganska allmänt omfattar tanken, att pålven sökt skydd hos konungen af Preussen, såsom Tysklands blifvande köjsare. Böln. Zeit. vill sålunda veta, att påfven, som begär en tillflyktsort i Tyskland, derpå erhållit at konung Wilhelm ett jakande svar. Det påstås tillochmed, att konungen erbjudit Aachen eller Fulda, Uppgiften bekrättas af en notis från Rom om, att kardinal Antonelli af Lamarmora utbedt sig upplysning om den tidpunkt, då konung Victor Emanuel skall komma till Rom, på det påfven med anledning deraf må fatta sitt beslut. — Ehuru vi knappast kunna tro, att saken redan kommit så längt, förtjenar det dock anmärhas, att det snart sagdt ej väcker någon undran alls, att konung Wilhelm vill upphäfva sig till påfvens beskyddare.