ledande artikel säger: Både tyska armåen och tyska nationen måste insc, att de icke kunna draga sig tillbaka, utan att ha segrat. Fransmännen å ein sida visa en lika modig uppsyn, och de förfoga öfver råämnen till armåer i oräknelig mängd. Det är lika svårt för båda parterna att komma ur sin närvarande ställning. De måste först lösa frågan om Paris. Förrän Paris ger sig eller förrän belägringen blir npppåfd, kan det ej finnas någon tanke på sszed: enligt någras mening skall man ej ens efter Paris fall få fred; men krigshändelserna bero otvitvelaktigt af hufvudstaders öde. Lösningen, al detta problem sysgelsätter också lifligt hela den bildade verlden, och man spörjer oroligt sig sjelt: huru skall det komma att gå? huru skall lösningen ske? Tyskarne stå änna tvekande inför valet af Paris fall genom uthungring eller bombardering. Hvad uthungringen angår, erkänna nu alla de tyska bladens korrespondenter, att man i detta fall har föga att hoppas för ännu lång tid. Man finner sig bedragen. Det låg i försvararnes intresse att under någon tid ingifva de belägrade den föreställningen, alt provianteringen af Paris var otillräcklig, Tyskarne. som i allmänhet ansågo Prosianteringen af en stad om 2 mill. innevånare för en omöjlighet, trodde på sagda otillräcklighet i provianteringen. Förlitande sig härpå nöjde de eig med att sörskansa sina ställningar kring den transka hufvudstaden till försvar för mötande af utfall, men gjorde föga eller så godt som intet för alt ordna sig till angrepp. Då det nu visar sig, att uthungringen af den franska hufvudstaden visserligen är en möjlighet; men en aflägsen sådan, hvars afvaktande måste kräfva oerhörda uppoffringar, börjar den tyska pressen skarpt kritisera örverbefälets misstag, och fordra ett snart bombardement, för att göra pinan kort. Att man vaknat ur villfarelsen, aynes af följande yttrande i en korresp. från sachsiska högqvarteret till Times: Vi ha nu uppgifvit allt hopp om, att Paris skall kapitulera. Fransmännen ha under sista månaden gjort särdeles mycket för att stärka sina förskansningar och uppkasta nya batterier, hvilka vålla oss mycket besvär. Bästa beriset på, att parisarne icke lida någon nöd, fingo vi i de sista striderna. Alla de fångar, vi togo, och alla de döda, som förblefvo liggande på valplatsen. voro väl födda och visade ej något spår af brist på föda. I går hade vi ett ännu tydligare bevis på samma faktum. Till vårt högdrarier anlände neml. 4 officerare, hvilka tillfångatagits i striden d. 2 d:s och nu utlösts mot 4 franska officerare ur Loirearmten. En af dessa tyska officerare berättade, att han och hans kamrater i Paris ätnjutit den bästa behandling och förplägning man kunde tänka sig. De hade hvarje dag spisat middag tillsammans med trenne franska generaler, och både mat och dessert hade varit förträffliga. Der serverades flera olika kötträtter, deribland rostbiff och kalfstek. De fördes in på flera restaurationer pour samuser, och både räkningen för maten och den vagn, de åkte i, betaltes af deras franska värdar. Men ej nog härmed. Icke ens den största olycka låter en fransman glömma sin ridderliga artighet och uppmärksamhet. De tyska officerarne gjordes uppmårksamma derpå, att det var bäst om de gingo i civil drägt, när de promenerade omkring på Paris gator; hvardera utaf dem anmodades derför om att mottaga 1000 fres. för att dermed ckipera sig. Detta anbud gjordes på ett så hjertligt och delikat sätt, att de icke kunde vägra att mottaga anbudet. Några diplomater, som i dagarne tillätits lemna Paris, bekräfta äfven, r Paris är väl försedt och säga sig tro, att det kan utan nöd bålla sig i detta hänseende Februari mänad ut. Euligt ett af våra telegram för idag har Trochu vidtagit den kloka åtgärden att låta anställa en folkräkning i Paris, hvarefter födoämnena komma att lika fördelas rationsvis åt alla innevånarne. På det sättet böra dessa lismedel kunna vara ännu längre, och de finnas, som tro, att Paris möjligen skall kunna hålla sig äfven i Mars månad. Inför dessa utsigter är den tyska befolkningens ledsnad vid krigets långvarighet naturlig, och äfven de tyska soldateruas längtan efter att få slut på den enformighet, som råder under cerneringen. Det antages vara denna dubbla påtryckning som gjort, att man i det tyska högqvarteret bestämt sig för att, åtminstone -skenbarligen, angripa Paris. Men härvid möter det dubbla faktum, att belägrarne, på grund af sitt förut fattade beslut att taga Paris genom uthungring, icke ha nog belägringsartilleri till hands, under det att fransmännen å sin sida väl begagnat tiden till att icke allenast förbättra sina försvarsverk, utan äfven att så framskjuta på flera båll sina linier, att de kunnat gå anfallsvis till väga och förorsaka de belägrande stora förluster. Detta dubbla hinder ha tyskarne nu närmast att öfvervinna. I ett par veckor ha också stora ammuvitionskolonner och grolt artilleri oupphörligt afgått från Berlin och Spandan till Paris. På mer än 1000 fyrspannsvagnar ha de stora kulor, som behötvas för att mata de vid Villacoublay (på. platån Velizy, söder om höjderna S:t Cloud, Sövres, Meudon och Clamart) befintiiga grofva kanonerna, lastate. Man beräknar, att såväl ammunition som kanoner skola under denna vecka finnas utanför Paris i tillräckligt antal, för att kunna dermed börja anloppet, hvilket, om dessa beräkningar äro riktiga, således troligen skall komma alt bilda den för menskligheten föga hedrande inledningen till det nya året. Den fråga, som dernäst följer och hvil. 2 i 1