— — — — IIxarjehanda. Qvistigt testamente. En miss Sylvia Ann Howland i Massachusetts hade uppgjort ett testamente, hvilket då det skulle sättas i verkställighet gat anledning till mycket trassel. Fråga väcktes nemligen om äktheten af två testamentsutgifverskans å testamentet befintliga namnteckningar. Namnteckningen å det första arket, hvaraf testamentet bestod och hvilket vi kalla A., medgafs af båda parterna vara äkta, men en af parterna påstod att de båda andra namnteckningarne, B. och C., voro falska. Till stöd för denna åsigt påpekades, att de två sistnämnda namuteckningarne, om de lades öfver den första, passade fullkomligt, streck för streck, in på denna, och det påstods att en sådan fullkomlig likhet mellan två namnteckningar af samma hand vore omojlig. Man sökte vidare ädagalagga att en undersökning af namnteckningarne B. och C. utvisade, att de verkligen blifvit kopierade efter namnteckningen A., och detta blifvit gjordt med två olika slags bläck. Till stöd för den äsigten, att den fullkomliga likheten mellan de tre namnteckningarne bevisade att de två senare voro förfalskade, framdrogs en mängd empiriska bevis. Kassörer, bankdirektörer, sedelgranskare etc, af hvilka alla under flera år beklädt sina yrken, förklarade att de aldrig under sin praktik upptäckt två namnteckningar af samma person, hvilka så fullkomligt passade in på hvarandra som de ifrågavarande. En herre hade gjort 37,000 jemförelser mellan namnteckningar just tör den ifrågavarande sakens skull utan att ha kunnat finna en sådan likhet, och en professor i matematik förklarade inför domstolen en metod, hvarigenom han räknat ut att chancerna emot en sådan likhet uppgingo till flera, flera millioner mot en för densamma. Emot denna massa af bevis frambragte motparten blott två, men de voro slående. Det första var upprisandet af tolf namnteckningar at aflidne presidenten Adams, hvilka presidentens sonson ställt till partens förfogande. Tvenne fotografier af hvarje namnteckning hade blifvit gjorda, den ena på tjockt, den andra på genomskinligt papper, och de betunnos alla passa in på hvarandra med yttersta noggrannhet. Det andra af samma parts bevis bestod i tre namnteckningar af Sylvia Ann Howland sjelf, rörande hvilka intet tvitvelsmål kunde ega rum, och dessa befunnos, då de applicerades på namnteckningen A., passa in på densamma nästan lika fullkomligt som namnteckningen B. och fullkomligare än namnteckningen C. Till stöd för theorien att namnteckningarne B. och C. visade spår at att ha blifvit kopierade, tillkallades gravörer med mänga ärs erfarenhet, hvilka positivt aflade ed på att dessa namnteckningar blifvit kopierade. Deras vittnesmål bemöttes at andra lika erfarna och trovärdiga personers, hvilka lika bestämdt svuro på att namnteckningarne ej kunde ha blifvit kopierade. För att höras rörande den tredje delen af trågan voro en mängd vetenskapsmän tillkallade att atgifva vittnesmål, och bland dem försäkrade d:r Jackson, en ansedd kemist i Massachusetts, att han vid anställandet af en mikroskopisk undersökning upptäckt tillvaron af två slags bläck i de båda namnteckningarue. Motparten kunde å sin sida aberopa de berömda namnen af professor Agassiz och d:r Oliver Wendell Holmes, hvilka med sin utomordentliga skicklighet vid mikroskopiska undersökningars anställande ej förmått upptäcka två slags bläck och derföre voro fullkomligt sakra på att endast ett slag blitvit begagnadt. Det var således ej möjligt att få något ljus i denna mörka sak, hvarken genom empirisk bevisning eller med tillhjelp af de vetenskapsmän, som i sina analyser kommo till alldeles motsatta resultater, och af hvilka utan tvit vel hvarken den ene eller den andre lär ha vunnit något i vetenskapligt anseende genom nämnde analyser. Såsom ett lämpligt slut på historien få vi anföra att frågan om de omtvistade namnteckningarnes äkthet ej blef den som slutligen bestämde sakens utgång, utan blet den afgjord på helt andra grunder.