Ämnet är tacksamt för en episk dikt och behandlingen deraf storslået, för att begagna ett norskt uttryck. Versen rör eig mestadels i åldriga former, och innehållet smyger sig så nära som möjligt till desamma. Redan första sången om skidfärden, mot hvilken man möjligen dock kan anmärka, att den är hållen i maner, bringar i en viss stämning och för läsaren från sin lugna omgifning in i de gamla tidernas vilda färd och föreställningar, och sjette sången, i Nord-Havslägen öfverväldigar oss alldeles. Åttonde sången, om Vårfloden, är tydligen af skalden afsedd att vara det väldigas höjdpuukt genom naturkrafternas vilda brottning, men synes oss nästan mattast och utöfvar ej det afsedda intrycket. Sångerna 9—12 äro rent episka och klarast hållna. I det vi tro, att Björnstjerne Björnson med sitt nya verk gifvit ännu ett bevis på sitt berättigande att bära namnet af en stor skald, uppmana vi allmänheten att göra sig med denna dikt förtrogen, hvilken väl uppväger tjogtals af de brokiga volymer, som boklådsdisken erbjuder, och eger skönheter, af hvilka man vid hvarje ny genomläsning finner allt flera och flera. På samma förlag har äfven utkommit en ny volym af De tre nordiske Rigers Historie at C. F. Allen, neml. fjerde bandets andra afdelning, ett verk som hvarje bildad nordbo kan med stor tillfredsställelse njuta och hvilket i den mest behagfulla form öppnar för oss nya vyer i afseende på vår, nej, hela Nordens historia. Den far, som älskar denna historia, bör såtta detta verk, på lättläst danska, i sin sons hand. ER SEE EEE ERE