Rättegängsoch Polissaker. Poliskammaren. Ovacksalveri. Arbetskarlen Sven Halling, boende i Majornas 1:sta rote, var i början af innevarande år inkallad till poliskammaren att ansvara för det han befattade sig med sjukdomars botande utan att dertill hvarken ega vederbörligt tillstånd eller ha aflagt det ringaste prof å sin kompetens dertör. Halling förbjöds då att vid vite af 100 rdr vidare befatta sig med sjukdomars botande. Detta förbud har emellertid Halling, eller som han allmänt kallas doktor Halling, icke ansett nodigt hörsamma utan fortsätter allt tortfarande sin praktik, hvilken, tack vare arbetsklassens benägenhet att heldre vända sig till dylika charlataner än till verkliga läkare, lärer vara ganska inbringande. Halling har derför änyo blifvit inkallad till förhör i poliskammaren att ansvara för sitt olagliga utöfvande af läkareyrket, hvarvid han icke kunde förneka angifvelsens riktighet, men förklarade att han icke utöfvat sin läkareverksamhet inom Göteborgs område, helst han numera förflyttat sitt -mottagningsrum till gården Sanna i Askims socken, hvilket stalle dock är beläget invid grävsen af Majorna. Han tyckte det vara ogrannlaga at poliskammaren att inblanda sig i hans naringsfång, då han endast använde naturliga medel för sjukdomars botande samt inför hvilken auktoritet som helst kunde afiagga prof på sin skicklighet i yrket. — Den vidare ransakningen öfverlemnades till Askims häradsratt. En oärlig kines. Enkan Anna Elisabeth Johansson och hustrun Anna Lovisa Jobansson, båda boende i Majorna, hade vid härv. detektivkontor latit anmäla, den törra att i medio at sistl. November månad till hennes bostad ankommit en obekaut qvinsperson, som, under uppgitt att hon vore från Skenninge samt hette Malvina, begärt att tå qvarligga otver natten, hvartill ätven lemnats henne tilllåtelse, men att hon tidigt den påtöljande morgonen under det enkan Johansson varit utgången bortgått, olofligen medtagande en portmonna med i densamma förvarade 2 rår 50 öre; samt den senare att i slutet af förra månaden likaledes en obekant qvinsperson infunnit sig hos henne, hvilken sagt sig heta Nicolina Nilsson samt begärt att ötver natteu få kinesa hos hustru Johansson, som bifallit den framställda begäran. Morgonen derpå hade den obekanta, hustru Johansson ovetande, begifvit sig bort och befanns det sedermera att hon ur en s. k draglada tillgripit 6 rdr, som varit inlagda i en branubok, hvilken afven fick göra penningarne sällskap på resan. Sedan derjemte blitvit upplyst att en obekant qvinna, som under någon tid bott hos landtbrukaren Pehisson i Kungsbacka, rymt deritrån d. 1 d:s, etter att ha stulit ett klädningstyg, en svampdosa af siltver med vidhängande härkedja försedd med guldläs samt en silfversked, har poliskonstapeln Wideström d. 16 d:s såsom misstänkt tör dessa stölder anhållit qvinspersonen Ulrika Mathilda Tarning från Stockholm, hvilken vid med henne anstäldt förhör medgifvit att hon förofvat samtliga de ofvannämnda stölderna på sätt som af målseganderne uppgifvits. Från hustru Anna Lovisa Johansson hade hon dock endast tagit 5 rdr och icke 6 rdr, som denna uppgifvit. De i Kungsbacka tillgripna guldoch siltversakerna hade hon pantsatt hos pautlånaren J. B. Andeisson vid Jerntorget härstädes tör 1 rdr 50 öre samt kladningstyget hos pantlanaren C. H. Berg vid Göthgatan för 2 rdr 50 öre; dessa saker lära uock, enligt egarens uppgift, varit värda omkr. 100 rdr. Ytterligare har stadsmätaren i Kongelt Andreas Andersson anmält att en obekant dvin-person fått -kinesa i hans bostad i nämnde stad natten till d. 12 sistl. November och hade fruntimret redan kl. 5 påföljande morgon hemligen aflagsnat sig, medtagande, utan tillstånd naturligtvis, I par nya kängor, 1 sidenschalett och 1 yllekjol. Då beskrifuingen på detta truntimmer fullkomligt öfverensstämde men Tarnings utseende, förhordes hon äfven angåendge denna stöld samt erkände att hon begått densamma, hvarjemte hon uppgat sig ha pansatt dessa saker hos pantlånaren W. Karth vid Kaserntorget för 3 rdr. Målet öfverlemnades till rådhusrätten och kommer Tärning i afbidan på förhör derstades att qvarsitta å cellsangelset. Hemfridsbrott. Timmermannen August Per tersson var till i Thorsdags inkallad till poliskammaren att ansvara för det han vid åtskilliga tillfallen och senast d. 6 d:s försökt med våld intränga ! sin frånskilda hustrus, Johanna Anderssons, bostad; dervid han sönderslagit fönsterrutor och i öfrigt uppfört sig som en vilde. Pettersson nekade helt och hållet för angifvelsen samt förkiarade att han icke vore skild från hustrun, ty, oaktadt hon instämt honom till rådhusrätten med yrkande om skilsmessa, hade han aldrig fått några Åpapper? på det. Allt detta kunde han bestyrka -med ssera mans beris. De i målet hörda vittnena intygade att Pettersson uppfört sig på sätt som angifvelsen innehöll. Den sistnämnde dagen hade han först försökt bryta upp dörren till hustru Anderssons bostad, men då detta misslyckats hade han i vredesmod inslagit fönsterrutorna. Han hade äfven hotat att taga lifvet af hustrun samt hade vid det ifrågavarande tillfället varit högst vildsint af sig. För hörande af Petterssons vittnen uppsköts målet till d. 29 d:s. En farlig hyresgäst. Kommissionären S. P. Andersson — en at dessa många advokater?, hvilka skola skaffa andra personer rätt vid domstolen, men som sjelfva äro högst illa anskrifna hos höga rättvisan och allt som oftast stå tilltalade för större och mindre förseelser — var till i går inkallad till poliskammaren att ansvara för det han under föregående natt i sin bostad i huset n:r 14 vid Östra Larmgatan, f. d. hotell Brittania, upptört sig vildsint och förargelseväckande, hvarjemte han med knif hotat sin värd, markismakaren Hammarström, och dennes hustru samt misshandlat sin egen hustru. Hammarström, som icke kände Anderssons föregående mandater, hade nyligen hyrt ut ett rum till honom och dennes hustru. Han hade dock snart kommit under fund med Anderssons oordentliga lefnadssätt, som bestod i att gå omkring och supa samt traktera hustrun med stryk. Natten till i går hade emellertid Andersson varit så vild, att Hammarström måste skicka efter ett par poliskonstaplar, hvilka under flera timmar måste hålla vakt öfver honom. Poliskammaren beslutade att Andersson, som förut är straffad för knifskaring samt för någon tid sedan blitvit tilltalad för våld mot hustrun, skulle förskaffa sig laga försvar från cellfangelset vid påföljd att i annat fall blifva dömd till allmänt arbete. Andersson, som naturligtvis nekade för hvad som lades honom till last, protesterade på det kraitigaste mot detta poliskammarens beslut, hvilket dock icke hjelpte, enär polismästaren förklarade, att om Andersson ville klaga, så vore det ju lätt gjordt för honom