marsamhet toljer allmanheten regeringens 8162 i detta afseende, och detta så mycket hellre som underrättelsen om komitens första sam mansittning mottogs med ett, lindrigast sagdt, deladt bifall. Nu är i viss mån tilltälle lemnadt att rätta gjorda misstag och att afnjelpa befiutliga brister. Hvilka äro emellertid dessa brister? och i hvilken riktning bör kompletteringsvalet ske för att åtminstone någon at dem må blifva afhulpne? Ett försök till svar å dessa frågor torde icke kunna lemnas utan att en föregående granskning af komiten i dess närvarande sammansättning blifvit företagen. Och ehuru det naturligtvis endast är med en viss skygghet, man går att rikta anmärkningar emot män som åtagit sig ett besvärligt, föga lukrativt värf i det allmännas tjenst, tro vi det så mycket mindre vara ogrannlaga att i ett sådant fall som detta uttala sin mening om de utsedda personernas lämplighet, som ansvarat, i händeise misstag skett, drabbar icke de valde, utan den väljande, neml. ecklesiastikministern. Att grefve Hennig Hamilton blifvit komitns ordtörande finna vi både naturligt och lämpligt. I sin egenskap f. d. chef tör ecklesiastkdepartementet eger han redan en tormel åtkomsträtt till en dylik plats. De lena, diplomatiska former, under hvilka hans alltid val öfverlagda och sjelfständiga mening framträder, skola säkerligen blifva ull gagn för att åstadkomma, det något verkligt resultat må framgå ur de skiljakuga åsigter, som inom komitön lara yppa sig. Den anmarkning, som emot honom riktats, att han såsom barnlös icke kan ega någon personlig), det vill val säga ur egen tamiljkrets hemtad erfarenhet om öfveransträngningen i skolorna, torde törlora i vigt vid tarken på att han länge haft till embetspligt att göra sig fortrogen med alla förbållanden vid olementarundervisnmgen. Man har uttalat fruktan för att generaldirektör Berlin inom komiten skall komma att utgöra det stationära elementet, en anhangare atestatus qvo. Hr Berlina krafuga individualitet skulle utan tvifvel brutit väg tor sn utveckling, huru hämmande anordningen af ue yttre törhällanden vid undervisningen än varit, och deri ligger kanske en frestelse soi honom att avse mycket at det som nu olver klagas såsom mera beroende på individernas eget än på skolordningens fel. Hr B.-ar emellertid framtör allt en den klara tankens, det praktiska förståndets man, och hans befintlighet inom komitn skall åtminstone afgitva en borgen för att abstrakta teorier och opraktiska förslag icke obestridda der komma tili herraväldet. Den dernäst i ordningen följande ledamoten, domprosten Linder, har på senare tid utgjort ett slags komive-habitue. Knappt hade han for några år tillbaka tillträdt en protessiou vid rikets södra universitet och hunnit satta sig in i sin nya befattning, innan han kallades till den då nyintörda tunktionen af censor vid afgångsexamina från elementarläroverken. Vi veta icke om det var under dessa färde: som kyrkan fick sina ögon fästade på honom, men säkert är att hon snart derefter genom domprosteriet i Vesterås fästade honom vid sig. Han hade icke ens tillträdt denna syssla, då riksdagens Första kammare hos honow upptackte en egenskap, hvilken dittills legat fördold för alla andra och sakerligen äfven för honom sjelf, nemligen hans lämplighet såsom statsrevisor, och skyndade att gitva honom detta förtroende. Nu kallas han till medlem af skolkomitn! Vi önska uppriktigt att hr L:s gåtvor måtte vara nog stora och mångsidiga för att tillåta en dylik mångs dig anvandning af hans person. Oss företaller det som om denna mångtald af storartade uppgittel mera vore lampad för en Homerisk hjelte på intelligensens område ån för en at denne skaldanspråkslösa tolkare. Arbetsformaga och red ligt sökande etter sanningen, hvilka tortjen ster vi tro hr L. vara i besittning af, äro ickensamme tillräckliga. Emellerud trösta vi oss med att det är elementarundervisningen, åt hvil ket häll hr L:s skaplynne tornammgast torde ligga, som här blir föremål för behandliog. Djupt skulle vi beklaga om t. ex. i en komnuåe för universitetsundervisningens ordnande domprosten L. blefve en inflytelserik medlem. I prof. Ribbing ha vederbörande, etter vårt förmenande, gjort ett särdeles lyckligt val. Undervisningssystemet inom ett land utgör, för att begagna ett ofta missbrukadt men icke desto windre här sannt uttryck, ett norgan:skt helt. Äfven elementarundervisningen torde derför icke rätt kunna bedömas, utan att den ses i sammanhang med å ena sidan folkskolans, å den andra universitetets verksamhet. Hr Kibbings närvaro i komiten lemnar garanti för att ett dylikt mera storslaget åskådningssätt icke skall derstäfes helt och hållet saknas. Prof. Walberg lär vara en skicklig fack man och har länge fungerat såsom censor vid afgångsexamina från elementarläroverken. Enät hr W. är gammal akademikamrat och landsman såsom det på universitetsspräket heter