punkt hvarltran Yi började var rundresa, Litteratur. Vi skynda att fägna den läsande allmänheten med underrättelsen om, att femte delen af Bilder ur Verkligheten at August Blanche utkommit, innehällande ett antal förut spridda små berättelser, alla af denna genre, i hvilken den hädangångne var mästare. I samlingen finnas äfven intagna hans berömda skizzer trån Italien. (Stockholm, Alb. Bonnier). En annan kärkommen litterär nyhet är ett nytt band Sånger af Z. Topelius, en knippa ljungblommor med ett fint poetiskt doft. Vi känna bland nu lefvande diktare på svenska språket ingen med Topelii förmåga att böja språket smidigt i versen och att gifva med musikaliskt välljud en form åt det lyriska hkänsloutbrottet. Ea varm kärlek till fosterlandet qväller äfven genom alla hans dikter, och vi kunna lätt förstå, huru Topelius genom dessa fosterländska dikter måste vara kär för sitt folk och förmår elda det till manlig hug. Så sjunger han: Det folk blef fritt, det folk blef rikt Och ärekrönt och segervigdt, Som, stödt på hellebergen At Herrans fruktan, byggt sitt bo På flärdlös kraft och flärdlös tro. Det folk, som svek i sjelfvisk ro, Förkrympte snart som dvergen. all hjeltekraft. all ädel glöd Har vuxit under kamp och nöd, Försakelse och fara. Det herrligaste på vår jord Har gästat fattigdomens bord; Hvi blygs du, folk i högan nord, Att starkt och fattigt vara? 0, arma land, o, rika land, Du sköna, offerkrönta strand, Som polens isar gärdat, Till hvilka värf har Herrens röst Dig korat ut i tidens höst, När så vid nödens modersbröst Han tusen år dig härdat? Böj dig i stoftet för hans bud, Och sen stå upp, var stark i Gud, Att all din nöd betvinga! Och lef, när dagens suck förgår, Odödligt än i tusen år, Att vittna hvad Guds makt förmår, Guds makt uti det ringal Men Topelius kan äfven anslå, skulle man tro det? satirens strängar, såsom då han skrifver töljaude qvicka dikt: iierr Meyer. En wienare — förstå mig väl, Hr Meyer tror jag sig han kallar, — Kom med en mjolnare i gräl, Jag mins ej mer at hvilket skäl. Alit nog, fran kejsarstadens vallar Han reste i affarer bort Bland Schwarzwalds öde berg och tallar. Der såg han mellan klyft och sten En liten back så sakta välla. — Hvad är den lille der för en? — Jo, herre, det är Donaus källa. — Potz tausend! Donau? Den der? Då kan jag ju med lätt besvår Ett vackert puts i verket ställa. Herr Meyer är en fiffig man; I backen ned sig sätter han Och dämmer den, så godt han kan. — Se, det var kuäppen, kan jag finna! Det här blir mjölnarens ruin. Jag tycker hvad alt folk i Wien Skall göra för en häpen min, Nar Donau hör upp att rinna! Förlåt, det är visst indiskret, Att jag ej för en fråga väjer, Menu sag 1 all förtrolighet, Herr Censor — heter ni ej Meyer? Att vännerna af Topelii älskliga sångmö skola skynda att tillegna sig dessa nya blad, derom äro vi fullt törvissade. (Stockholm, Alb. Bonnier.) På hr Esaias Edqvists förlag i Upsala har utkommit ett hätte Ackorder af Lotten von Kremer. Bland åtskilliga om poetisk begåfning vittnande Åackorder ljuda dock här några grepp i en misstämd lyra. For all poesi, liksom tör allt skönt, måste det vara hutvudregel, att i dikten finnes både form och innej häll, hvarjemte sormen och innehållet skola : sammansmälta till denna harmoniska enhet, som är det skönas kännemärke. Har vål troken Kigemer hatt denna regel, som är hufvudvilkoret, för ögonen i t. ex. dessa stanzer: Tararne. Förr jag känt, hur hjertat bedröfvadt var, Kant ibland, som fölle det tyst i gråt, Nu jag känner, ack! endast Hur det sväller af glädjens tår. eller i i ; i i i i i i Törnet. Hjertat blöder, såradt af smärtans tagg; Djupt den trängde, djupt i min unga hog,