verflödande antal i Malmö. Inträder man i någon af de lokaler, der dessa sinnas, t. ex. kafst å Stadt IIamburg, blir man förvånad öfver den mängd af äldre personer ur de bättre kretsarne som der påträffas. På tribunen uppstiga — dock, det uttrycket är måhända ej det rätta, till den tribunen stiger man icke — nog af, der uppträda några damer, i allmänhet danskor, som föredraga komiskasänger, fast nog äro de mera burleska och understundom mer än slippriga. I afton är å-kådarnes antal större än vanligt. Den celebra kreolskan, m:lle Finette, danseuse excentrique uppträder. Gråhårsmännen applådera henne; teatern har under allt detta i allmänhet knappt halfva hus. I ett afseende måste man dock vara om än icke belåten, likväl tacksam. Högst sällan hör man svenska stycken föredragas; sker det någon gång, följa nästan aldrig handklappningar. Det är dock bevis på takt. Vi reflektera icke öfver det sedliga tillståndet i en stad, der lufter höra till de dagliga bebofven, och der det icke är ungdomen, som utgör kärnan i deras åhörarekrets. Vi vilja icke tänka derpå, utan begifva oss till vår bostad. Under vägen möta vi en återstod från gamla goda dagar, med hvilken man mycket skämtat. Det är nattväktarne, utstyrda i de gamla tidernas attributer, sådana de för ett tjugotal af år sedan funnos på Göteborgs gator. Om tjugo år härefter finvas de väl icke annorstädes än i komedien, och den, som skali skrifva fordna tiders kulturhistoria, får måhända göra studier i nationalmuseum. Sådan är verldens gång: det gamla skall försvinna för det nya. O. B.