Göteborg d. 10 December 1270. Tidskrifter. Af Nordisk Tidskrift, utgitven at G. K. Hamilton, ha vi mottagit duobelhältet sör September-Oktober, hvilket innehåller flera förträrfliga uppsatser, såsom -Nägra karaktersdrag hos nutiden at utgitvaren, som häri beteckuar vår tid såsom en menniskoslägtets öfvergångs och brytningsperiod, hvars resultat ingen dödiig kan beräkna. Den bär likhet med de romerska Antoninernas tid, under hvilken den klassiska bildningen föll för de germaniska hordernas fysiska makt; men den bär ätven likhet med tdehvarfvet för den nya tidens inträde, med reformationstidehvartvet, hvilket, likasom vårt, icke saknade sin dryga anpart af de egendomliga lidanden, som måste åttölja tidehvartvets stora politiska, sociala och ekonomiska rubbningar, men äfven födde den kraftiga protesten emot all blott mensklig auktoritet i gudomliga ting och tog dermed det största steg till utveckling af den menskliga triheten och den sedliga ansvarighetskänslan och till väckande af stora krafter i alla lifsriktningar, som efter kristendomens första uppträdande af något tidehvarf blitvit I j I taget. — Den nästa uppsatsen är ÅBlodets og pligtens bud i Åldnordens kvindes bryst, af Fredrik Bajer: — Så följer en ganska anmärkningsvärd uppsats: Om Sveriges sjötörsvar af Sjöotficer. Förf. förklarar sig emot det s. k. centraltörsvaret och anser, att forsvarets tyngdpunkt bör ligga i den i detta fall ypperliga skärgård, som omgifver våra kuster. Ett väl ordnadt Sjöförsvar kan derför nu anses såsom svenska armns avantgarde, hvilket skall i första hand upptaga om detta avantgardes bästa och ändamälsenligaste organisering, hvartill vi väl torde på ett annat ställe närmare återgsomma. — Uppsatsen dernast är en äfven anmärkningsvärd politisk uppsats at C. Rosenberg, kallad Bohmen, Gallisjen och Österrig-, hvilken börjar med uppkastandet af den omfattande satsen: Man behöfver icke ha iakttagit de europeiska förhållandenas utveckling i våra dagar så synnerligt noga, för at: redan nu genom den krutrok, som betäcker Frankrikes fält och tyckes dölja framtiden för alla, se en annan stor europeisk fråga dyka upp kanske ännu mera ödesdiger, än någon af dem, som under den sista menniskoåldern skakat vår verldsdel: frågan om den österrikiska monarkiens tillvaro. C. F. Odhner bar egnvat åt hr Forssells bekanta ant-franska uppsatts i ÅSvensk Tidskrift en särdeles klar och bevisande kritisk uppsats, tydligen ådagaläggande, att svenska folkets stämning under det närvarande kriget ej gerna kunnat vara någon annan, än den är. I likhet med oss skiljer törf. mellan Preussen och Tyskland, betonande detta senares frihetsoch enhetssträtvanden, tills Åvåäldsmannen Bismarck tog Preussens öden om hand och grundlade den moderna s. k. Borussianismen, hvars kännemärke hittills varit folkkränkning, eller eröfring i dess råaste form. Förf. slutar med orden: Ingen kan mer än vi önska, att ett godt förhållande må återställas emellan Tyskland och Norden; detta ligger i bådas, och isy nnerhet i vårt intresse, det skulle medföra oberäkneliga fördelar för Norden, betrygga vår politiska ställning och särskilt befordra den nordiska enhetstankens Framgång. Men det kan ej begäras, att vi Nordbor, som hafva å många våldshandlingar i friskt minne och äfven ör egen räkning hafva så mycket att beklaga oss ötver, skola bortlägga vårt misstroende och våra rättmätiga antipatier, förr än Tyskland ärligt och med handling bevisar, alt det vill lefva i fred med sina grannar och göra hvar man rätt. Utgitvaren har i en värdigt hållen uppsats med fog tillrättavisat hr Forssells hugg mot Skandinavismen, hvilken han onekligen med stor oegentlighet kallar dansk skandinavism. Tidskriften Framtiden har redan utskickat sitt sista häfte för i år. Detsamma inuehåller en längre uppsats at Julius Mankell om Arstriden. Förf. utvecklar derpå sina åsigier: