— — ———— — —— — Vår tids humanitet. Efter Erik Bögh. Hvad menskligbeten ändå hunnit långt i mensklighet på de sista 3000 åren! . Hvilken förvånande förändring ha icke upplysningen och kristendomen infört i våra seder och bruk! . . Hvad det är hugnesamt att Jemföra den mildhet och den aktning för medmenniskors rätt som utmärka nutidens civiliserade folkslag, med den råhet, roflystnad och blodtörst, som i den grå forntiden vanställde våra barbariska förfäders historia! Ja, vi kunna rentaf säga, att menniskonaturen har blifvit förädlad! För bortåt två och ett halit årtusende sedan förklarade en af Greklands sju vise fadermord för otänkbart bland athenarne och på sista tiden har Troppman och hans gelikar visat, hvad som i denna riktning kan uttöras i verldens mest upplysta länder. Ännu in i senast förflutna åren ha humana lagstiftare i nästan alla Europas länder ansträngt Sig för att få dödsstraffet upphäfdt. Det är ju otörenligt med vår tids mildhet och rättvisa att döda en förbrytare, till och med om han mördat en hel familj ior att komma åt några få styfrar. Man har. icke rättighet till att dräpa någon medmennisks försäkrade våra moderna Solomer i Italien, Ty land och Sverige — i Ryssland har man för längesedan upphört att fälla dödsdomar, der låter kejsarens nåd missdådarne, de må nu vara män eller qvinnor, istället för att mista nacken slippa undan med 100 slag af blybeslagna läderremmar, hvilket i alla fall icke dödar så hastigt Och kriget! — Ha vi icke redan för längesedan : hört de stilla i landena försäkra: Det blir aldrig något krig mera ...? Höra vi icke hvarje dag denna trösterika profetia: Detta krig blir då, gudskelof, det sista. ..7 o bottenlösa sjelfbedrägeri, hyckleri utan like! Sedan Hunnernas tid har Europa aldrig sett en så stor här utsänd på mord, rötveri och brand, som den, hvilken i detta ögonblick förhärjar Frankrike. Skillnauen ligger blott i sättet och medlen. Då dräpte man hvarandra en och en med pilskott och spjutstygn, nu ni dskjuter man hundradetals i stöten med kulsprutor och kartescher. Då satte man mordbranden i gång med facklor och bloss samt pluudrade, hvar och en för sin egen räkning; nu utskrifver man kontributioner och bombarderar. Då kallade mandråparnes ledare sig Attila, Guds gissel, Scyters och Germaners furste, konungarnes konungoch lät sitt svärd tillbeujas af de underkulvade, nu heter han der greise Heldenkonig-, kämpar i civilisationens namn under Guds ledningoch låter, hvar gång som ett tjog tusen menniskor blifvit slagtade, uppstamma lotsänger till de kristnas gud. För öfrigt går allting till precis som i gamla dagar, em icke värre. Man svalter ihjäl sina sangar, mördar qvinnor och barn, tvingar en varnlös allmoge att bli skott-taflor för sina egna landsmäns skott och hänger hvarenda ej uniformerad faderneslandsförsvarare, som gripes med vapen i hand. Minst tvåhundrade tusen man äro under loppet at ett par mänauer dödade i icke-afgörande drabbningar — det är flera än som tollo i forntidens blodigaste, afgörande strid, Hunnerslaget på Catalauniska fälten. . Ja, vårt århundrade kan vara stolt öfver sin humanitet. Staten nännes icke att taga den enskilde mördarens lif, hvars tillvaro hotar hans medborgares lugn; vi rysa vid tanken på det barbari, som i forntiden straffade förbrytelser med stympande, vi utfärda lagar, som till och med skydda djuren mot misshandel och samtidigt härmen nedskjuta våra humana samtida utan barmhertighet regementen at beskedliga borgare hvilka mot sin vilja under hotelser at dödsstraff tvingas tram emot dem. Milslånga sträckor ligga öfversållade med lik af unga menniskor, som ingenting förbrutit, men som det oaktadt före sin död fått utstå samma lidanden som forntidens lemlästade förbrytare; tusenials dödströtta och uthungrade fångar lemnar man utan skydd mot en bister vånerlek, utan lakarehjjelp, medikamenter, ja, utan en bit bröd, och de underkastas en behandling som måste göra de flesta af dem till patienter för lifstiden; man jagar befolkningen ur byarne och antander sedan dessa i alla fyra hörnen, ja, i Bazeilles störiade man qvinnor och barn, som ville undfly, tillbaka i lågorna. Ja, tyvärr! Grymheten har ej blifvit mindre sedan assyriernas tid, den har endast skiftat former liksom språket och klädedrägter. Krigets omensklighet skall först sluta med menniskoslägtet. Så länge det gifves olikhet i anseende till egendom och lefnadsvilkor, så länge skall det finnas afundsjuka och roflystnad, så länge krig och så snart menniskan för krig är hon mera blodtörstig, mera grym än det vildaste rofdjur. Vi skola kanske trösta oss med, att man dock gjort omätliga framsteg i humanitet sedan den tid, då man korsfästade sina fångar eller lät dem söderrifvas af vilda djur, skandade qvinnorna och spetsade barnen i de eröfrade byarne; men det är endast en dålig tröst. Ånnu för icke länge sedan har pöbeln i en fransk by brännt en förmodad preussisk spion lefvande; ja, en kemiker i Paris har fått tillstånd att använda petroleum som nödvärn mot de stormande preussarno: han vill med tillhjelp at ångsprutor och derefter med ågrekisk eld antända de sålunda preparerade soldaterna kolonn efter kolonn. Till och med på de vilda djuren har man tänkt. Sålunda har ett ägeni föreslagit att man skulle släppa lejonen och tigrarne i Jardin des Pluntes lösa mot fienden, sedan man först låtit dem svälta och dagligen pryglat dem af personer, iklädda preussiska uniformer. Medlet skulle svårligen ha blifvit af stor praktisk nytta, men det visar dock god vilja. Redan under Krimkriget uppfann man ett slags bomber, hvilka, idet de krevera, i en vid omkrets utbreda en arsenikhaltig gas, hvilken de omkringstående endast behöfva inandas för att sjunka döda till marken. Då hyste man betänkligheter vid att använda dem i ett anfallskrig; nu då det gäller