Times korrespondent vid kronprinsens af Sachsen högqvarter framför Paris skrifver d. 28 November följande: — Jag tror ej, att ens de mest patriotiska tyskar tänka på att annektera Paris och det landområde, som ligger i dess omedelbara grannskap. De rättmätiga egarne kunna derföre förr eller senare vänta att få återvända till sina chateaux, villor och landtgårdar. Jag har ofta undrat om de skola kunna känna igen dem. I vissa ögonblick tviflar jag starkt derpå. I alla händelser är Jag förvissad om, att de skola finna förändringen större och obehagligare än de någonsin kunnat ana. Tyskarne låta sig ej hindras af småsaker. Om brytandet af en tjugo fots öppning i sidan af en all och fallandet at några dussin vackra träd bakom densamma kunna förkorta vägen för ett batteri eller en rad ammunitionsvagnar, är en timme eller så omkring tillräcklig tid för att bli qvitt sådana hinder. Ett Jernstaket tages bort utan ringaste dröjsmål, om det är på ett eller annat sätt hinderligt för tjensten. Skogsdungar, som i urminnes tider ha varit parisarnes förnöjelse, huggås ner utan samvetsqval, tills träden ligga fällda öfver flera tunnland, hvarest den stora hufvudstadens innevånare brukade söka vederqvickelse och nöje om Söndagarne. Hvilken mängd promenadplatser som blifvit för alltid förstörda Några tum höga stubbar utmärka de sträckor der ståtliga alleer stått. Om träden ej ha blifvit förvandlade till barrikader, ligga de och deras grenar förtorkade på fälten eller vid vägkanterna. Jag är säker om att de militåra auktoriteterna ej utan behof förstört någonting; men allt får vika för tidens kraf. Damers boudoirer äro upptagna af knektar, soldater koka Bina matrationer i salongerna och torka sitt tvättade linne på förgylda balkonger. Sönderslagna buteljer igga i högar på villornas gräsplanar och trasor, ben, sönderbrutna kärl, gamla kläder och dylikt fiuner nan i prydliga trädgårdskiosker. IIvarje rum, från sällaren till vindskupan, år uppfyldt af soldater. Vid hvarje fönster står ett halft dussin sådana, ty de ycka om att borsta sina kläder och stöflor i fönterlufterna. Sådan är den nuvarande anblicken af le förtjusande landtställen och nätta byar, som för re månader sedan omgåfvo Paris. Tyskarne medsifva att det är en sorglig förändring. De beklaga örhållandet, men fråga: Hvarföre gingo ej fransnännen in på en fred efter slaget vid Sedän?eler: Ivarföre ha alla menniskor begifvit sig bort; ogo de oss för barbarer 7Nåväl, en stor mängd ransmän besvara den första frågan med en axelyckning. De spörja å sin sida hvarföre ej konunen af Preussen samtyckte till en fred, då det var örbi med kejsaren. Elsas och Lothringen utgjorde å svårigheten. Jag har blott träffat en enda offier, tillhöranden den tyska armåen, som hyser den sigten att Tyskland ej borde påyrka annekterinen af Elsas i sin helhet och en del af Louringen. Från Versailles skrifves till Kreuzzeit. nder d. 28 Noyv. följande : Om tillståndet i Paris utsprida sig de mest mot