en habsburgsk kejsare. Lika litet vågade man hoppas, att Österrike skulle underordna sig en hohenzollersk kejsare. Det återstod således endast tvenne utvägar: antingen att med Österrike uteslutande förena det öfriga Tyskland under en preussisk kejsare, eller att återvända till den gamla förbundsförfattniugen. Det första var Nordtyskarnes ids, det andra var alla småfurstars och det konservativa partiets hemliga önskan. En stor mängd förslag framkommo nu och förkastades hvilka alla gingo ut på att rekonstruera den gamla förbundsdagen; de strandade mot den synbara omöjligheten af att få alla staters samtycke. Omsider sammanslöto sig de flesta med lemmarne af nationalpartiet i Frankfurt kring tanken att göra Friedrich Wilhelm IV till Tysklands kejsare. Redan i Oktober 1848 hade Bunsen, preussiska sändebudet i London, utgitvit en politisk broschyr, i hvilken han föreslog, att Tyskland skulle med Österrikes uteslutande förenas under konungens a! Preussen hegemoni och afsluta en permanent union med Österrike, så att Österrike skulle representera Germaniens intressen i Orienten, Preussen i Vestern, eller samma tanke son just nu diskuteras med stor ifver af flera wienerorganer. Bunsen hade vetat att för denna tanke vinna drottning Victorias gemål, prins Albert af Coburg, som var så entusiasmerad för den tyska enhetstanken, att han tilloch med i ett poem uppmanade konung Friedrich Wilhelm IV att sätta kejsarkronan på sitt hufvud. En son till Bunsen agiterade för samma plan i Frankfurt. I November 1848 begaf sig riksministern, den bekante Heinrich von Gagern, till Berlin, för att tala med konungen sjolf. Han vände emellertid temligen modstulen tillbaka. Friedrich Wilhelm hade först yttrat sig mycket tvifvelrådigt, senare med bestämdhet nekat att emottaga kejsarkronan. Äfven preussiska sändebudet i Frankfurt, Camphausen, yttrade sig mycket tveksamt. Tyska historici påstå, att Friedr. Wilhelm i mottagandet af en kejserl. deputation såg en usurpation; men han ville aldra minst låta sig erbjudas densamma af ett revolutionärt folkparlament. Emellertid fortfor man likväl från olika håll att tränga på konungen; man vågade tillochmed hota honom med, av om han icke sjelf vill mottaga kejsarkronan, så fanns det nog en annan preussisk prina (konungens broder, den n. v. konung Wilhelm D, som neppeligen skulle länge betänka Big. Den dåvarande baierske ministern Beisler yttrade offentligt i kammaren: -Man säger visserligen, att konungen af Preussen ej vill mottaga kejsarkronan, men det går nog at sig sjelf; i alla fall finnes det flera preussiska prinsar. Efter långa debatter och strider antog slutligen frankfurterparlamentet d. 26 Mars 1849 konungens af Preussen val till tysk arfkejsare med 290 röster mot 248. Det s. k. kejsarpartiet hade fått sig samlade 290 röster genom att sluta allians med en del af venstern och lofva den bibehållandet af de radikala grundsatserna i författningen. Men just derigenom blef konung Fr. Wilhelm IV stämd emot kejsarevärdigheten. Han mottog d. 3 April den stora kejsardeputation, som begilvit sig från Frankfurt till Berlin med det svar, att han tackade för deas förtroende, men atthan aldrig ville upprät:a Tysklands enhet, genon att kränka andras rätigheter. Två dagar derefter hemkallade Österike alla sina deputerade från Frankfurt, och u börjades den kamp mellan de artkejerliga och demokraterna, som slöt med arlamentets sprängning i Stuttgart d. 18 uni. 1870 års tyska kejsardöme är icke nåon sådan drömbild: blod och jern äro desrundval. Men just derför afvaktar verlden ned den djupaste oro, huruvida icke med kejardömet följa tankar på en hegemoni i Euopa, hvilka smickra Tysklands fåfänga, men vårligen bebåda någon fredlig framtid för vår jupt skakade verldsdel. Times helsar naturligtvis det tyska ejsardömet med jubel, emedan det alltid ön kat en stark makt i ett enigt Tyskland. Dei ora bladet har ju för vana att helsa hvarje ppgående sol — hvarför skulle det nu föreka sina natur? Times korrespondent vid kronprinsens Sachsen högqvarter framför Paris skrifver 28 November följande: — Jag tror ej, att ens de mest patriotiska tyskar nka på att annektera Paris och det landområde, m ligger i dess omedelbara grannskap. De rit