het som mr Sheldon skulle sätta sig deremot för att jag skulle underkasta mig att vara aflägsnad itrån henne. — Nåväl, jag förmodar att hon har rätt. Nu måste vi gå in för att frukostera. Diana och Valentine suto tysta vid bordet, och efter några svaga försök att äta och dricka stego de båda upp för att gå ut i trädgården. Klockorna ringde från den lilla grå klockstapeln i närheten, men Valentine hade ingen håg för kyrkan denna morgon. — Vill ni taga emot doktorn då han kommer och anordna saken så att Charlotte ej blir orolig? frågade han mr Sheldon. Denne gentleman lofvade detta och gick ut för att afvakta doktorns ankomst. Han behöfde ej vänta länge, ty innan klockorna ännu upphört att ringa till gudstjensten anlände d:r Doddleson. Mr Sheldon mottog honom vid horten och förklarade anledningen hvarföre han tillkallat ponom. Doktorn var full af oro för vår älskvärda unga patient. — Verkligen ett af de intressantaste sjukdomsfall jag någonsin haft att behandla, sade läkaren. Jag anmärkte just detta i Tisdags för en högst älskvärd patient som jag har — ingen annan än den förtjusande grefvinnan KasselKumberterre. Det är ett fall som så nära liknar grefvinnans eget tillstånd, att det intresserade henne i hög grad. — Jag bör verkligen förebära en ursäkt för det jag kallst er hit, sade mr Sheldon då han ledsagade doktorn in i huset. Jag samtyckte till ert hitkallande blott för