terad hade skyndat till slottet, isynnerhet alla volontärer. Så träffade jag här en mängd kölnervänner och bekanta, en stor massa forna kamrater från Bonn, hvilka vandrade omkring som hussarer. Vi gingo genom ett retande jagtrum, derefter genom ett gladt, ljust rum med bilder ur Don-Quixote, och sist in i kejsarinnans präktiga sofgemak. Sköna, guldbroderade, tunga förhängen neuföllo öfver den breda imperialsängen. Derester kommo vi in i det jemförelsevis enkla badrummet och derifrån till hofdamernas våning. Kejsarens rum voro helt annorlunda; allt var utsökt, gediget, ädelt och icke öfverflödande. Kejsarparets gemensamma rum upphäfde genom den mängd af möbler, isynnerhet kinesiska skåp hvilka Palikao medfördt, det intryck af tomhet som stora slottsrum annars göra. Väggarne voro beklädda med kinesiska gobeliner. Bland de många ländstolarne och sofstolarne föllo mig några vackra och lätta italienska stolar i smaken, hvilka voro så lätta, som om de varit af gäspennor, och vidare en konversationssoffa med vågformigt ryggstöd. Sedan alla rum och kök voro besedda anlände jag till matsalen, hvarest en gammal fransk kock kommenderade öfver omkring 50 kuvert och tillhörande betjening. Det hade nemligen just blifvit dukadt for öfverbefälet. En annan stor sal syntes tjena som mö. tesplats vid jagtfester. Från de stora dörrarne trädde man ut på en altan, steg en in i engelsk park och lät ögonen sväfva långt ut öfver jagthöjderna, hvilkas uthuggningar och breda vägar med parkpartiet bilda ett sammanhängande helt. Genom långa gångar med rum för kammarherrar och genom en vestibul försedd med en ypperlig staty ai Napoleon I kommo vi till den ytterst rymliga slottsteatern. Jag sprang upp på scenen, besåg dess maskineri och attiralj och slutade min vandring i artisternas spegelbeklädda klädloger. Biblioteket, hvarcst afven exemplar af Julius Cesar finnas, var tyvärr stangdt.