kåren (under Tämpling) vid LHay, söder om fästet Bicetre. Det var sannolikt endast en större rekogaoscering, såsom vi igår nämnde, alldenstund förlusten synes å båda sidor varit mindre betydande. Samma dag utfärdade Trochu och den gamle generalen Ducrot hvardera sin proklamation till parisarne, hvilka tycktes bebåda, att vigtiga händelser stundade. Trochu kastade ansvaret för det blod, som kom att utgjutas, på dem, hvilkas äregirighet trampar nutidens civilisation och rättvisa under fötterna. Ducrot svor i sitt upprop, att endast såsom död eller segrande återvända till Paris. Fästena fortforo under hela natten att underhålla en häftig eld, och på morgonen i Onsdags började fransmännen att på olika håll svärma ut som bin ur sin kupa. Utfallsoperationen börjades dermed, att en del af nationalgardet besatte den yttre bangården Cherny (Berey?). Ducrot, som har befälet öfver första pariserarmåen, öfvergick på morgonen Marnefloden i trakten af fästet Charenton samt tog och besatte Montmesly (straxt syd om Creteil), ehuru han dock åter måste vid middagstiden utrymma platsen. Från Vincennes utströmmade en betydande armestyrka af c:a 150,000 man, som på åtta broar gick öfver Marne och utvecklade sin linie mellan tvenne bugter af Marne i en båge Champigny-Villiers-Brie. Här synes ha stått en ytterst blodig kamp. Trochu deltog sjelf i striden och uppeldade sjelf linieinfanteriet. Fransmännon hade i kampen ej mindre än 400 kanoner, hvilka utspydde en förfärlig eld, som beströk alla fiendens positioner. Kanonbåtar på Seine och Marne detogo i kampen, och man profvade nu för första gången pansardeklädda jernbanevagnar. Striden varade tills kl. 6 på aftonen, då fransmännen måste vika på hela linien. Samtidigt med denna hufvudstrid gjordes ett utfall från S:t Denis, på norra befästningsfronten mot Garges, der kronprinsen af Sachsen står med en del af gardet, under det att amiral La Ronciere, på eftermiddagen intog det vester om S:t Denis vid Seinen belägna Epinai. På södra befstningsfronten var general Vinoy i striden och genomstod en betydande drabbning. Förlusterna ha antagligen varit högst betydande å båda sidor. Fransmännen uppgifva sin förlust ensamt i sårade till omkring 2000 man. Antalet af sina döda kände de ännu icke till, då ballongen afgick med dessa uppgifter; men de begärde d. 1 dennes, då vapnen tyckas ha hvilat, tillåtelse af tyskarne att begrafva sina stupade. Tyskarnes förlust uppgifves från Versailles blott till en del. Den wirtembergska divisionen, som måste möta hufvudangreppet, uppgifves hafva förlorat 40 officerare och 800 man; en brigad ur 2:dra armekåren förlorade 2 officerare och 70 man. Dessa sifferuppgifter äro ovilkorligen oriktiga, fördöljande det verkliga beloppet af den lidna förlusten. De sachsiska truppernas förlust var ännu icke känd. På ingera sidan omnämnas några fångar, hvilket angifver, att fransmännen denna gång varit bättre ledda, än vanligtvis förut varit förhållandet. Detta första stora försök af Trochu att bryta sig väg ut från Paris har således misslyckats, men skall naturligtvis snart följas af andra försök. Och det bör med de väldiga folkmassor, Trochu har till sitt förfogande, icke vara oriktigt, om man ännu vågar hoppas, att han skall lyckas att slå sig igenom, ieynnerhet om den franska nordarmen ännu kan någonting uträtta och Loirearmn kan fortsätta sitt framryckande mot norr. Det är under alla omständigheter en ofantlig kraftansträngning, som nu utvecklas å båda sidor, och med beundran måste man se hän på denna franska nation, som nu onekligen står farligare och mera hotande än någonsin. Det kan icke nekas, att Frankrike i November häfdat sitt namn som stormakt; fransmännens patriotism och beredvillighet att uppoffra allt, för att drifva fienden ur landet, har uträttat stora ting, kanske större än någon annan nation i Europa skulle under liknande förhållanden kunnat uträtta. Denna fransmännens oförsagdhet i olyckan vinner också allas erkännande och djupa aktning. Det halfva förakt, som ännu för några veckor sedan gaf sig tillkänna här och hvar i afseende på franska nationens motståndskraft, har förstummats, och vi se nu organer med en till entusiasm gränsande stämning orda om detta Frankrike, som de för blott några veckor sedan skildrade såsom ett slägte af enerverade gycklare, bigotta och råa bönder, utlefvade unga gubbar från demi-mondens cabinets och lättsinniga slynglar från cancan-bravourens metropol, det beryktade Mabille. Ja, de tala med hänförelse om den sköna synderskan, som nyss förut skulle förgås på begärens halster till straff för sina synder. Vi tacka dem för denna omstämning och återvändo till ett sundare begrepp om tingen, än det som antog fransmännen vara ett folk, hvilket skulle brytas ned under det tyska folkets större kraft i själ och kropp. Ja, måtte fransmännens ansträngningar krönas med framgång, och den ryska cynism, som nu bakom skyddet at de preussiska bajoneiterna sträckt fram sin rofgiriga kosacknäfve och å hvilken vi i dagens telegramafdelning se ett exempel, hvars motstycke man