———v — Sauterne (1811), Chåteau-Margot (1818), Chåteau Lafitte (1834), Al mousseux (1820), Ai ros (1831), Johannisberger (1779). Toksjer (1797), Lacbryme Christi (1803), Constantia (1826), Madeira (1810), som tre gånger gjori resan kring jorden... Vitellius och Lucullus, Talleyrand och Brillat-Savarin, Askelöf och Wahrendorff, se der en måltid, som skulle ha tillfredsställt äf ven er genomratfinerade smak! Förgäfres skulle dock edra hungriga skuggor irra omkring det Väfour, Bom i dag är. Den scen, som här skildrats, tillhör en helt annan period, helt anvan säga vi, ty den är minst fem månader aflägsen i det förflutna. Fem månader! Under en så ofantlig tidrymd kan jorden ha råkat ur sitt esse och kommit derin igen! Foljaktligen har det varit en bagatell för Tiden att på 5 månader vända upp och ner på denna utsökta matordning, denna su blima kokkonst, detta bukens afguderi satt i system. En fransk författare yttrar på ett ställe: Den som intager en enkel måltid erfar lika val som den rike gastronomen detta slags tillbakaskådande deltagande, som födes af ett tillfreds-täldt behof eller nöje, när man tänker pi dem, som äro beröfvade detta nöje eller ullfredsställandet af detta behof. Jag vill nu i korthet uttrycka min mening: om alla restauranter och cateföreständare ville följa mitt råd, skulle de sätta sig i förbindelse med ledamöterna af vålgörenhetsbyråerna och på en i ögonen fallande plats ställa en fattigbössa med inskrift: För dem som hungra! Och jag är öfvertygad om att man skulle få se rika allmosor regna i dessa sattigbössor, vare sig att detta sker af barmhertighet, högmod eller menniskokärlek. Ty det torde vara obestridligt att ätven den mest egoistiska menniska, som gifvit ut en louisdor eller mer för sin middag, helt ofrivilligt erfar en pinsam känsla, ett slags bitter förebråelse vid åsynen af dem sem lida. En frikostig allmosa skulle upprätta honom i hans egna ögon och betraktad från helsans synpunkt, skulle denna lilla handling af valgörenhet göra hans matsmältning ytterst behaglig. Ack, saart skall man på det stolta Paris stadsportar kunna hänga ut bössor for dem som hungra. Gå nu till Vfour, om ni behagar. I de förgyllda salongerna trängas ej längre demi-monde-damer med jättechignoner och enerverade lattingar på halfalnshöga klackar. Se kring dig! Hvart du ser idel uniformer: reguliera truppernas, mobiloch nanationalgardenas, idel smärta, kraftiga figurer, intet stoj, inga orgier, lättsinnet är bann lyst, men ej skämtet, och månget bon-mot kommer änvu de friska läpparne att blotta de eltenbenshvita tänderna till ett leende. Men det ligger dock melankoli 1 detta leende, der ungdomliga pannan är fårad, bekymret för det alskade fosterlandets framtid har plöjt dessa fåror, de äro icke som i fordna tider spåren af under hejdlösa utsväfningar genomvakade rätter. Der sitta några qvinnor bleka och nedslagna: sorg, sorg, svart, svart, hvart du ser. Och matsedeln! Crockfordsoppa, Lamtilet å la Toulouse, kaninkotletter å la marecha, snäppor å la Richelieu . .. Hå, hå, ingen fara, det der är ju riktigt furstligt! O, gas ronom, du, som då du läser detta, mähända vid trukostbordet frossar vid friska bergostron och en lagom balstrad Chiteaubriand, är du det ringaste kräsmagad, så hoppa ötver det här: Crockfordsoppan är kokt på hästkött, lamsileven är tillagad af värdens trogne pudel, kaninkotletterna osa katt och näpporna å la Richelieu äro helt enkelt små, göuda råttor. Nå... är det nu också riktigt furstligt? Dock — det går väl an, när man hunnit så långt, att rätten står färdiglagad på bordet. Men, tänkom på de arma, hvilka skola flå, tvätta, stycka, griljera och ragusera läckerheterna! Och ännu värre! Att den franska kokkonsten kan göra underverk är, som sagdt, bekant — hvem känner t. ex. ej historien om den franske kockens utomordentliga ragout på en gammal balhandske! — men tänkom oss den tid, då det ej längre finnes några ingredienser att laga till en sås med, då förrådet af smör, o ja, salt, socker, peppar och ättika är totalt upprymdt, då hund-, kattoch råttsteken måste serveras i sin enklaste och oskyldigaste torm. Och sist — — när ej ens detta sinnes!? Ja, då skall kanske skämtet bli allvar, det — naturligtvis tyska — skämt nemligen, som inventerat följande middagsmatsedel från Paris: -IIen-köttsoppa, björnskinka med exotiska grönsaker, tigertungor med lejonmärg, skallerorm-kotletter, flodhäst-sylta, Boa Contricto:-korf med skorpionsås, griljerade aphjernor och schakalstek. Men när till och med de vilda djuren fått låta sina lif för den glupskaste af alla lefvande varelser, menniskan, hon som med lika god smak rekryterar sina förråder ur djursom växtriket, när ingenting annat återstå) än att äta upp hvarandra — hvad då? Åh, innan dess bar nog tidens orm bytt om skinn! ——