ifrån hvilka det sjelft högtidligen afstod, då det förband sig med de andra stormakterna att upprätthalla Ottomanska rikets integritet och oberoende. Om Ryssland kan frammana en revision af fördraget på vänskaplig väg, skall Europa vara beredt att höra hvad det har att säga. I afseende på de blifvande förhållandena mellan Ryssland och det öfriga Europa, veta vi, att det råder stora farhågor, men vi kunna icke tro dem ha någon verklig grund. En viss vänskaplighet råder mellan de preussiska och ryska hofven, och czaren har visat sina sympatier genom de komplimenter, han gjort de tyska furstarne för deras bedrifter under innevarande krig. Men emellan Tyskland såsom en nation och den ryska makten kan knappast någon verklig förening bestå. Tyskland skulle komma att bli den, som skulle mest lida af Rysslands utvidgning. Medan det var söndradt och svagt, har det betraktat Ryssland som en nödvändig bundsförvandt mot Frankrike, men nu, då all fruktan för dess vestra granne flyktat, skall det troligen bedöma rysk ärelystnad lika strängt som de vesterländska folken någonsin gjort det Tyskland skall troligtvis nu hysa mot ae ryska förhoppningarne mycket fientliga tankar . . Det stora verldsbladet kan ha rätt deri, att man väl ej gerna bör tro, det tyska nationen skall vara för en allians med Ryssland. Men Preussen och dess store? statsman Bismarck äro det, och de ha gjort Tyskland till en knektstat. För att bryta deras planer, deras poliuk, måste en inre revolution forutgå, som sätter ett annat system vid maktens roder — men finnes det väl ringaste utsigt till, att den tyska nationen skall taga ett så kraftigt steg, isynnerhet nu. etter de oerhörda framgångarne i Frankrike? Neue freie Presse meddelar nu furst Gortschakoffs depesch i dess helhet och tilllägger deretter: Tonen i denna depesch är äkta rysk, den luktar formligen ryss. I stället för den sirliga artighet och de fina vänningar. i hvilka Vesterlandets statsman finna behag, råder häri en kårorders brutala barskhet; vi höra kosacken, som talar med Europa. Med denna beräknande slughet, som utmärker den ryska politiken, har man i Petersburg atvaktat rätta ögonblicket, tör att ritva ett hål i de förhatliga fördragen af 1856; Ryssland har i 14 år lurat pa det tillsälle, som det nu begagnar. Det måste under denna tid, troget det efter Krimkriget utgifna programmet. ha sorgfalligt samlat, annars skulle det knappast blott af de för detsamma gynnsamma omständigheterna och det tysk-transka kriget ha tillåtit sig ett dylikt språk, hvilket erinrar om Mentschikoffs uppträdande i Konstantinopel. Det fallet, att en makt helt enkelt annullerar ett at den och samtliga stormakterna afslutadt fördrag, har aldrig förr inträffat. Huru djupt Europas rättsmedvetande än är skakadt, måste det likväl denna gång vakna upp. Vi vilja afrakta, hvad makterna skola komma att taga sig till, men vi kunna icke underlata att erinra derom, att d. 16 Apru 1856 ett fördrag ingicks mellan England, Frankrike och Österrike, hvars andra artikel har denna lydelse: Hyoarje kränkning af pariserfördragets bestämmelser (af d. 30 Mars) skall af de trenne makgerna betraktas som en krigsförklaring. Ett liknande språk för den ungerska pressen. Ryssland, säger en af Ungerns mest framstående tidningar, Ryssland väntade, tills dess mäktigaste motståndare blifvit slagen och för detsamma står således ingenting mera hindrande i vägen. Men nu är det den österrikiskt-ungerska regeringens pligt att omsider en gårg handla med mera allvar och kraft, än annars hittills varit fallet. Visst är, att Österrike befinner sig i en betänklig kris. Nenisteren Potocki har också begärt afsked. De officiela wienertidniogarne förneka att Österrike rustar. Dylika officiela förnekanden betyda intet. Osterrike skulle begå sjelfmord, om det ej förberedde sig på sin stundande nya kamp, kanske den mest afgörande för dess öde af alla. Redan d. 8 d:s skrefs det deremot från Warschau: Under de sista månaderna har den ryska härens reservmanskap i all tysthet inkallats. Inkallandet har icke skett på vanligt sätt, utan genom hemliga ordres till kretscheferna. Dessa ha kallat till sig reservmanskapet och meddelat detsamma, att det skulle bege sig till regementena, för att öfvas i begagnande af de nya skjutvapnen. Att manskapet emellertid icke skall bli så snart hemförlofvadt, framgår deraf, att mjölleveransen för 1871 är nära dubbelt så stor, som under de föregående åren. I vapentabrikerna och kanongjuterierna råder dessutom den största verksamhet. I Cronstadt inöfvas skeppsmanskapet i bruket af de nya vapnen.