IThrers och Bismarck. William Russell har den 1 Nov. i Versailles sammantraffat med Thiers, som just önskade, att så sina utlåtanden genom Times framstälda tör allmänheten. Den bekante statsmannen hade två dagar förut, den 30 Okt., hatt ett kort möte med Bismarck, hadej derpå farit till Paris, för att erhålla erforderlig fullmakt af den provisoriska regeringen, och den 31 8 m. kl. 5 e. m. vändt tillbaka till Versailles, hvarest man hela aftonen och en del af natten oroades af en häftig kanonad från Mont Valerien, isynnerhet riktad mot staden St. Cloud. Russell skritver följande om deras samtal: Ni känner bättre än jag Englands förslag till basis för ett vapenstillestånd. Då Thiers först begärde lejdebref till Paris, önskade han icke besöka högqvarteret i Versailles, men erhöll en ovilkorlig inbjudning dit. Då det visade sig, att han icke hade fullmakt att underhandla från den provisoriska regeringen, fick han pass till Paris. Hela förmiddagen d. 30 diskuterades ställningen med lugn och måtta mellan honom och nationalförsvarets styrelse. Thiers emottogs utmärkt väl, alla rykten, som motsäga detta, äro falska. Sannt är, att regeringen ånyo begått ett af destora fel, man kan gerna säga brott, hvaraf kejsardömet begick så många: De ropublikanska puristerna hade ljugit, de hade förklarat ställningen i Metz vara utmärkt. Nu kom Thiers och lade sanningen i dagen. Det uppstod en stark rörelse, folket församlade ig framför Hötel de Ville, men mängden åtskiljdes dock i lugn (de omtalade eroligheterna egde först rum den 31). Regeringen och Thiers handlade långt inpå natten, först kl. 3 slutade rådplägningen och redan kl. 6 var den outtröttlige Thiers åter på väg med fullmakt att inleda underhandlingar om vapenstillestånd på den af lord Granville antydda basis. Först kl. 5 upprådde han efter många dröjsmål uttröttad Versailles. Här helsades han af kanonernas dån, hvilket många sökte antyda som ett svar på vapenstilleståndet, men som sannolikare gick ut på att hindra tyskarne från att bygga en viss bro. Ronsulatets och kejsardömets historieskrifvare i ett preussiskt läger under Paris murar, lyssnande till kanonerna, hvilka från de af honom skapade fästningsverken dånade mot den segerrika belägrande härens skansar — hvilken händelse! Vid middagstiden begat sig Thiers enligt aftal till Bismarck och hade med denne ett samtal på öfver en timme. IIan var, sade han till mig, tres content med mötet, och detta är icke litet sagdt. Enskiltheter kunna icke anföras; man må nöja sig med, att Thiers var mycket belåten med emottagandet hos Bismarck, och att ett steg blifvit taget i afseende på ett vapenstillestånd, hvilket åter kan leda till fred. Regeringen i Paris gaf icke utan motstånd sitt samtycke; de delegerade i Tours skola bli nödsakade att följa, hvad den beslutar . . . Thiers lade åtskilliga gånger starkt eftertryck på, att det är England, som uppstält grundvalen för vapenstilleståndet. Då jag kom in till honom, satt han i en landstol och syntes mig ha blifvit många år äldre sedan 1867, då jag sist såg honom, men han reste sig hastigt och då han talade förbyttes tröttheten och slappheten till hela hans fordna liflighet. Och huru talar icke denne man! Hvilken storartad effekt gör icke det franska språket i hans mun! Han närde ett hopp, något hopp om ett vapenstillestånd; han hade skrifvit till Tours, och Bismarck var nöjd med hans fullmakt. Onekligen var det stora svårigheter att öfvervinna. Han ville stanna i Versailles och göra sitt bästa; lyckades det icke, ämnade han vända tillbaka till sin familj och afbida slutet. Han hade nu rest 3,000 eng. mil, beledsagad af sin hustru, hvilken tillika med sin syster följt honom öfverallt af fruktan för hans helsa. Förutom någon hjertklappning hade han befunnit sig väl och med lätthet burit sina ansträngningar. Den tredje November skrifver Russell: Krigslyckan har gjort huset n:o 14—16 på rue de Provence i denna den ledsammaste af alla städer till skådeplats för stora och betydelsefulla förhandlingar. Förbnondstlaggan svajar öfver den an883 spräkslosa ingången till gården, som är uppfyld