det ena s. k. aktstycket efter det andra angående det förrädiska handlingssätt, Bazaine skall ha visat under belägringen at Metz. En at de vigtigaste sagesmännen, på hvilken det nämnda bladet och; flera engelska tidningar stödja sina angrepp mot Bazaine, är en viss Valcourt, hvilken trån Metz afskickats till Tours med depescher och senare begagnat sina fristunder till att författa en vidlyttig anklagelseskritt mot marskalken. I de engelska bladen och i LIndep. belge figurerar denne Valcourt som Ofverste? eller högre officer, men at en korresp. från Tours af d. 4:de erfar man, att han endast är en mycket ungdomlig mobilgardeslöjtnant, som vill förskaffa sig ett namn bland republikanerna genom att uppträda som allmän åklagare mot en marskalk af Frankrike, vid hvars stab han under en kort varit anstald. För att belöna Valcourts republikanska itver, har Gambetta genast antagit honom till en af sina handsekreterare och dekorerat honom med Hederslegioners kors. — Denna Bazameska affär synes komma att stå Gambettas anseende dyrt. Till ÅKöln. 2cit. skrifver d:r Georg Horn efter ett besök i Metz bl. a. detta: Napoleon betraktas som en engel i jemförelse med Bazaine — denne senare har efter den förre tagit nationalhatet i arf. Uttalar man i Metz tör någon, den högste såväl som den lägste, den dummaste såväl som den mest bildade, namnet Bazaine, så får man till svar: Traitre! (sorrädare!). Folk svära heligt på, att marskalken blifvit köpt af Preussen, det tattas blott, att de säga sig hafva sett, när penningarne utbetalts till honom. Hela ställningen, det gräsliga eländet och öfverbefälbafvarens beslut till sistone att göra ett slut derpå. blir klar för en, när man med egna ögon ser tillståndet i de läger, der de frauska trupperna mäste kampera, ty in till staden kommo de icke. Jag såg endast lägret emellan St Quentin och Plappeville, men de andra skola vara alldeles lika detta. Hela fältet utgjorde en stor kärryta, få baracker syntes till, man saknade virke till att uppbygga dem med. man hade i början hjelpt sig till rätta med trädgrenar och löf, men snart var slut äfven på dylikt i trakten; någon halm måste de icke haft på länge, ty man såg endast ringa spår deraf, men desto flera qvarlefvor af hästkadaver, ben, några köttstycken, halft förruttnade, en läckerbit för korparne, hvilka i större massor samlats deromkring. Man kunde ännu tydligt skönja spåren efter tältfördelningarne, de gingo djupt ned i den lösa, dyiga marken och här, till hälften i jorden, måste soldaten kampera. Några linnetält voro ännu uppslagna, men då man kom närmare, för att kasta en blick i dem, for man förfärad tillbaka, der låg liket efter en soldat. llade han dött af hunger eller sjukdom? hvem vet — men det var ej något enstaka fall, sådana tält kunde ses öfverallt, till tecken af att det hyste en död, åt hvilken man i hans tält reste likasom ytterligare ett talande, stumt minnesmärke öfver den allmänna nöden och förödelsen. Till Elberfeider Zeitung meddelar en annan korresp. från Metz foljande intressanta upplysningar: Ilungersnöden har här rasat i värsta grad nästan alltifrån cerneringens början, ty samtliga de proviantförråder, som tillhörde fåstningens utrustning för kriget, hade vid dettas början i öfvermodig segerdruckenhet förts till Forbach och Vissembourg, för att proviantera franska armeen på dess tåg genom Tyskland, men föllo der i de tyska segrarnes bänder. På detta sätt kunna äfven de kolossala munoch hafreförråder förklaras, hvilka vid Woerth, Rezonville och Sedan frantogos fransmännen, och så skedde att Bazaine plötsligen var innesluten med 200,000 man i en fästning, som sjelf icke egde tillräcklig proviant för den vanliga garnisonen. Dertill kommer, att man under första tiden af belägringen på äkta fransyskt maner slösat, tills plötsligt bristen inträdde i alla vinklar och vrår. Nu blef man mera hushallsaktig.. Tre kor hade i hela staden förskonats af slagtaren, hvilka skulle lemna mjölk för helt små barn och för sjuka. nr , J