la upptagna af delegationerna. Tvenne Åborgare. som spela en stor roll i klubbarne, Le Francais och Chassin, ropade till Trochu, att de ej kommit för att afhöra hans rapporter, utan för att kasta honom på dörren. Fastän hopen var mycket bullersam, kan man likväl just icke säga att han visade någon lust för att öfvergå till handgripligheter. Ett pistolskott, som krossade en ruta, framkallade djup förskräckelse på platsen, och några olyckliga händelser inträffade; men något blod spilldes icke. På de fanor, som utvecklades under denna demonstration, stod skritvet: vIntet vapenstillestånd, motstånd mot preussarne eller dö! Dessa ord uttalade obestridligen de aldra flesta innevånarnes tanke. Man skulle kunnat tro, att regeringens ofvan anförda löften skulle tillfredsställt mängden; men det var ingalunda fallet, och fram mot kl. 3 inträngde den i Hötel de Ville. Många listor cirkulera öfver medlemmarne i den nya regering, som man vill insätta. Dorian, minister för de allmänna arbetena, är den ende, som finnes på dem alla. Han har rykte för att i regeringen representera det unga elementet, hvilket är en fiende till gammal slentrian och routine. De mobilgardister, som hade vakt i Hötel de Ville, för att skydda regeringen, gjorde ej något motstånd, då hopen trängde in. D. 1 November. Efter det hopen inträngt i Hötel de Ville, tvang den regeringen att lofva, att en commune genast skulle väljas, och valens hållande förkunnades oförtöfvadt genom plakater, under hvilka lästes Etienne Arago, maire i Paris, namnen på hans tillförordnade, samt Dorian och Schölcher, president och v. president i kommissionen för valen. Det var Flourens, som förgafves sökte förmå Trochu och de öfriga medlemmarne af den provisoriska regeringen att taga afsked. Dorian vägrade å andra sidan att inträda i den nya regeringen. Insurgenterna hade endast besatt Hötel de Ville med ett par bataljoner, hvilka kommenderades af Flourens, Milliere och Germain Casse. Den fullständigaste förvirring rådde. Blanqui, Flourens, Delescluze och de öfriga anförarne skreko om hvarandra och riktade de valdsammaste beskyllningar emot hvarann, derför att Trochu kommit undan; de kunde ej enas om ett enda beslut, icke taga ett enda steg till den nya regeringens konstituerande. Delescluze menade nu, att man ej borde hålla fast vid fordran om regeringens afsättande, endast en commune blef vald. Dagen förut hade han i sin tidning Reveil begärt, att Trochu skulle afsättas och ställas inför krigsrätt. Hans uppträdande i Hötel de Ville gjorde det uppenbart, att upproret misslyckats. Då Trochu kom till Hötel de Ville med mobilgardisterna från Bretagne, gjorde de upproriska bataljonerna ej något motstånd, utan gingo sin väg, utan att ens ropa: Lefve commune! De upproriskas anförare voro förutom de förut nämnda: Ledru-Rollin, Pyat, Mottu (er. af de nya mairerna, som gjort skandal genon att på egen hand förbjuda religionsundervisningen och taga bort krusifixet från skolrummen); Grepps (en från februarirepublikens tid bekant radikal, som då gick så långt i nationalförsamlingen, att Dupin måste emot honom tillgripa de yttersta medel); Delescluze (redaktör af Råeveil, Ledru-Kollins adjutant, en karrikatyr af Robespierre); Victor Hugo och Louis Blanc.