med bestörte blickar. Tror ni att det är möjligt att se ji er och ej älska er? Att se er en gång är att vörda er, att beundra er, att böja knä inför er skönbet och godhet; men att se er många gånger, såsom jag gjort, i er egenskap af tålig tröstarinna åt en sjuk och något kinkig far — ah, hvilken man skulle ej älska er efter att ha sett er så? Frågan hade en betydelse som den frågande ej kände. Hvilken man? Fanns det ej en man, hvers slafvinna hon gerna skulle ha varit i utbyte mot hans kärlek! Och han hade passerat förbi henne likgiltig. Hon hade dyrkat ho nom på sina knän, tyckte hon, men han hade lemnat henne och gått att erbjuda sig åt en annans dyrkan. Hon kunde ej glömma detta. Minnet och bitterheten deraf återkommo med förnyad skärpa i detta ögonblick, då en främlings röst sade henne, att hon var älskad. — Min älskade, gif mig ett svar, bad Gustave på intet sätt oroad af Dianas tystnad, som tycktes honom endast vara det naturliga uttrycket af jungfrulig sinnesrörelse. Säg mig att ni vill älska mig som min mor älskade min far — med en kärlek som bekymmer och fattigdom aldrig kunde försvaga; med en kärlek som var starkast då ödet drabbade som hårdast — en stjerna som sorgens mörka natt ej kunde fördunkla. Jag är många år äldre än ni, men mitt hjerta är ungt. Jag har aldrig vetat hvad kärlek var förrän jag såg er. Och dock kunna de som kärna mig bäst intyga att jag ej var en elak man, och att min hustru och jag lefde lyckligt tillsammans. Jag skall aldrig älska någon annan än er. Tiden kommer, förmodar jag, en gång i hvarje mans lif. Min kom då jag såg er. Jag