— Jag är färdig, att tala om hvad ni vill, svarade miss Paget med den låtsade likgiltighet som hvarje qvinnkan antaga vid sådana tillfällen. — Ni är mycket god. Vet ni att då jag öfvertalad er far att resa ut för att hemta frisk luft, hade jag er mycket sjelfvisk, rent af diabolisk bevekelsegrund derför Blif ej orolig! Doktorn gaf sitt tillstånd dertill, annarskulle jag ej ha tillåtit mig något sådant. Skrymteri ä jag i stånd till, men ej till mord. Ni kan ej föreställa e hvilken diplomati jag utvecklat; och i hvad ändamål? Kar ni gissa det? Nej, det kan jag verkligen ej. — För att jag skulle få en halftimmas ostördt sam tal med er; men olyckligtvis kommer ni så sent, att jag hvarje minut väntar er fars återkomst. Han skulle komm: tillbaka före skymningen, och lam tändarens uppträdande bevisar att skymningen inbrutit. Jag har så mycket at säga och så kort tid för att säga det; så mycket Diana — Hon spratt till då han kallade henne så, liksom on hon i detta ögonblick af öfverraskning velat resa sig up) från den stol på hvilken hon satt bredvid honom. Hoi visste hvad som skulle komma, och som hon ej vänta sig en sådan ytterlighet visste hon ej huru hon skull hindra den bekännelse som hon gerna skulle ha velat und vika att höra. Hr Lenoble lade sin hand fast på hennes — Så mycket, Dianas, och dock så litet, att allt kai bli sagdt i tre ord. Jag älskar er. — Hr Lenoble! — Ah, ni blir öfverraskad, ni undrar, ni ser på mi;