tt bondflickorna gå i krinolin och bråka sin ijerna med mode journalerna. De här ofvan sjorda små utkasten till etaflor ur litvet ha ued alsigt tecknats så lör att påpeka hurusom äfven den bästa upplostrans, det ört äftigaste hems ädlaste frukter kunna bli anträtta, så fort flardens matk börjar gnaga derpå, huru zudsfruktan, dygd och rena seder så småningom kunna undergräfvas och förintas då de blifvit anstuckna af flärdens pestsmitta. Och nu tramställer sig slutligen en fråga. Kunna vi icke i det olyckliga öde som öfvervått ett bland jordens skönaste länder, den nöd som tär, den undergång som hotar verldens hufvudstad, se konseqvenserna at en lyx, en flärd, ett lättsinne, som kastat mörka skuggor kring all den gloria, som det andra kejsaredömet velat sprida omkring sig: Har icke all denna korruption, allt detta elände, all denna uselhet, som småningom trädt i dagen ytterst berott på. mognat och likt giltiga svampar frodats i den flärdens och lättsinnets dypöl, som sedan spridt sina rännilar öfver hela den iciviliserade verlden? Svaret torde ej bli svårt och kan ej anses hårdt, åtminstone ej hårdare än den fasansfulla verkligheten. roch hvem skall nu upptaga den modets spira som fallit ur den stolta skönhetens hand ? frågar redan denna egoistiska verld, hvilken på verldsteatern spelar samma roll som den rörda åskådarinnan i en teatersalong, der bon det ena ögonblicket badande i tårar vid ett gripande sorgespel, i det nästa fläktar bort spåren at sinnesrörelsen med sin doftande näsduk och, inträdande i en danssalong, med af oro klappande hjerta frågar sig sjelf: Månne väl jag skall bli drottningen på balen? London och Berlin, den tröga Juno och den väpnade Minerva sägas täfla om detta nya Paris-äpple, men Venus-Brissel, gudinnan med spetsmantilj i stället för kärleksgördel, har, påstår man, redan tilldömt det åt sig sjelf. Allrabäst vore dock om denna spira brötes i styoken och för alltid blefve liggande i stoftet, om menskligheten vid åsynen af de förfärliga strafldomar, som Försynen låter gå ut öfver ett, i grunden stort och ädelt folk, komme till sull insigt af att vi ega en annan uppgift för vårt lif än att i vild yra dansa omkring guldkalfven, det är flärdens och fåfänglighetens vidriga afgudabild. Vid början af det olycksaliga krig, som nu sprider fasa och jemmer bland millioner menniskor, tillropade en ädel qvinna sina medsystrar ett: Bort med allt prål, allt bjefs! Fäsängans glitter passar illa ihop med tårarnes! Skulle icke de länder och folk, som fått vara i ostördt åtnjutande af fredens välsignelse och framför allt vårt eget älskade fosterland, som genom tvenne års rika skördar synes på väg att återvinna ett redan betänkligt rubbadt välstånd, skulle ej vi ännu i lyckans dagar tvätts bort det främmande sminket från anletet och sedan i ett ej aflägset fjerran kunna skönja den dag då Förderfvet, flärden kan ej längre stanna, Dess smitta flyr för Nordens friska vind. Och allvar hvilar på hvar manlig panna Och osknld rodnar på hvar tärnas kind!