skyldiga barnaglädjena engel i hjertat. Un ler den moderliga omvärdnadens hägn utveckla sig flickorna till huslighet, dygd och soda seder, under det att fadern med mildt allvar håller pojkarne i tukt och Herrans för maning. Kyrkan ligger tätt intll prestgår den, genom en liten grind kommer man direkte från denna in på kyrkogården, grinden står nästan alltid öppen, det är som om kyrkan hörde till det fridfulla hemmet, vore dess -allraheligaste?. Susande för aftonvinden lik som framhviska askar och lindar helsningar från de sälla, som bo i Guds gårdar. Der borta i ena hörnet af kyrkogården, under den grönskande grafkullen, som städse bär saknalens enkla, men talande vårdetecken: friska blommor, slumrar lille bror?, i lifvet familjens ögonsten, engelen, som så snart lyftade sina vingar till äflygt. Vid denna graf ha hans syskon redan som små lärt sig att betakta de jordiska tingens förgängelse utan fasa, lärt sig inse att grafvens mörker förlorar sin dysterhet, då man kan hoppas att derigenom går vägen till himmelen, och i templet der bredvid ha de sedan en dag, knäböjande vid altarrunden, bekräftat denna sin barnatro, ödmjukt fallit ner till Försonarens fötter och genombätvats af den saliga rysning som griper menniskosjälen, då den i bön och andakt söker höja sig till Guds tron. Åren flykta hän, den lugna samiljekretsen i prestgården är sprängd, en annan generation leker då på grafvarne och väfver sina rosiga ungdomsdrömmar deruppe i de små gafvelrummen. Det kan nu hända att barndomens goda lärdomar slagit rot och burit välsignelserik frukt hos den barnskara, på hvilken vi först fäste våra blickar. Men det kan också hända motsatsen. Vi vilja t. ex. föreställa oss att en af döttrarne blitvit gift med en förmögen köpman i hufvudstaden. Hvem är den damen, som kommer der frasande i siden, med guppande volanger och fladdrande bandrosetter på alla, både möjliga och omöjliga ställen, med kjolar beräknade på ej att dölja utan att visa, med en lockig hårmassa så kolossal att minst ett tiotal lefvande eller döda landsbygdens tärnor dertill fått kontribuera, och högst otvanpå alli detta en hatt, nätt och jemt så stor som ett tefat men lika dyrbar som en hel bordservisHvem det är? Ja, sannerligen det är lätt att i denna mode docka, denna vandrande profkarta på les nouveautces, måhända äfven på les mystöres de Paris igenkänna den enkla okonstlade flickan i prestgården, i den ärbara hemvätda hvardagsklädningen, det slätkammade, enkelt flätade håret. Hvad bar väl åstadkommit denna förändring? Jo, naturbarnet med de enkla vanorna, det otörderfvade sinnet, har, förflyttadt i rikedomens sköte, blifvit angripet af raseriet att vara modern och det är detta som omskapat den enkla blom man, hvars fägring och doft vi så gerna beundrade, till någonting som närmast kunde förliknas vid de falska, artificiella praktväxter, hvarmed man understundom i brist på lefvande, pryder sitt gästabudsbord. Bredvid henne struttar med något be svärad gång — nya promenadskorna äro minst 1, tum för korta! — en mager, glåmig och dödsblek figur, en ung gubbe om nyss tyllda 25 år, med lorgnetten inklämd i ögonvrån, med de konstrikt ordnade lockarne knapp! skylande ett under de elegant svängda hattbrät tena förrädiskt framtittande månsken, med en halsduk skiftande i alla regnbågens färger ocl en (oäkta) briljantnål i bringan. Det är hennes bror, den elegante, hygglige kungli sek tern. Är detta den friske, rödkindade gossen, sör hvilken intet träd var för högt att klättra i, intet dike för bredt att hoppa ösver, han hvars figur och lemmar under den första ungdomen kunnat tjena till modell för en ung Herkules? Ack ja, äfven han har fallit offe för tidens krätta, den moderna flärden. Vid akademien råkade han in i slösaktiga sällskaper, patentbrefvet Åen rik svåger, öppnade för honom de noblaste kretsar, der ungdomens lätta sinne hastigt brådmognade till, i all sin förfining ändå rått lättsinne, de små penningsummor som från hemmet kunde sändas räckte ej ens till tredjedelen af utgitterna för toiletten och nöjena, dåliga affärer, vigilans, en tarfligt undanstökad kameral, en undergräfd helsa och nådehjonsbröd hos den rike svägern, se der den glänsande carrfören! Öppna det glänsande skalet och du skall tåfängt leta ef ter kärnan, under den fina rocken klappar ett i förtid förtorkadt, för alla lifvets högre in tressen längesedan likgiltigt hjerta! Den fina rocken! Det finnes ett slags rock, säger en stor författare, som jag icke kan tåla, den sämsta, den otrefligaste at alla, lyste han än af guld och silke, och det är — den obetalda rocken. Jag fruktar för den flärd, säger samme författare, som visar sig i en omättelig hunger efter nöjen och förströelser, den ingen landets nöd, intet dagens trängmål kan hejda i sin fart. Det är den flärden, som utrotar allt allvar all kraft. all arbetshåg nr sinnet