till behandling, så väckas återigen vid nästa riksdag motioner i samma ämne, emedan motionärerna antingen icke känna hvad som föregått och på hvilken ståndpunkt frågan befinner sig, eller anse sig böra skynda på regeringen, eller helt enkelt vilja låta sina valmän veta att de äro representerade af en man med statsmannavyer. Det är vidare bekant, att åtskilliga motionärer ha försökt sig med ganska omfattande förslag till armeorganisation, hvilka samtliga deri varit ötverensstammande, att de uppgifvits blifva Åverkligen betryggande och tillika ega den ovärderliga törtjensten att vej blott icke kosta mera än det närvarande försvarsväsendet utan långt mindre. Och likvisst har intet af dessa förslag tillvunnit sig representationens förtroende. Alltid har något felats, vanligen något högst väsendtligt, som motionären icke kunnat åstadkomma. Så mycket har dock representationen blifvit enig om, att svenska armen borde bestå af :stam och beväring. Men huru stor stammen skall blifva och huru stor beväringen, de.om har man icke ännu blifvit ense. Den frågan är också svärlöst, ty den betingas af en annan lika svårlöst fråga: huru mycket har nationen råd att kosta på sitt törsvarsverk? Det är lätt sagdt: landets törsvar både bör och kan anförtros åt folket i vapen och åt det allenad. Men ins. befarar att tillämpningen af denna vackra ide, med anledning af den sista tidens stora lärdomar, skall röna stora betänkligheter. Ett folk i vapen är något helt annat än ett folk med vapen. Att förse ett folk med tillräckliga vapen medför visserligen en stor utgift, men när den är bestridd, så är ändamålet för lång tid vunnet. Men om Lett folk i vapen skall ega någon betydelse, så måste detta folk öfvar i vapnens bruk — zej blot til lyst., utan på fullt allvar, och de allvarliga vapenöfningarne med ewu folk i vapen kosta ofantliga summor. Man må gerna både påstå och medgitva att Frankrike aldrig hade blifvit underkastadt sådana olyckor och föröamjukelser, som nu inträffat, derest det haft en tillstymmelse till nationalbevapning; men man måste lika obetingadt medgitva, att det preussiska militarsystemet, äfven det hvilande på idön om ett folk i vapen, men med långvarig vapenöfning och strang disciplin, har framkallat de nederlag som tillskyndats Frankrike. Kan väl någon vilja påstå att dessa förfärande nederlag skulle inträffat atven om det preussiska militärsystemet icke varit så konseqvent genomfördt som förhållandet är? Icke är det endast den allmänna varnepligten, som i armåernas leder upptager alla samhällsklasser som atgjort krigets utgång och beredt de tyska vapnens framgång, utan den omständigheten att dessa vapen förts af öfvadt folk och under ett skickligt befäl. Före det fransk-tyska krigets början gick det an att såsom bisak betrakta den militara disciplinens anda och såsom hufvudsak betrakta den medborgerliga anda, som bygger disciplinen på en högre grundval och just dertöre gör henne starkare och fastare än den blinda lydnadens. Men numera, på grund af den ojäfaktiga erfarenhet som vunnits, och då det icke kan bestridas att inom den franska armån råder den bästa medborgerliga anda, är det fäfängt att bestrida verkningarne at den militära digciplinens anda i förening med den medborgerliga, hvilken senare icke kan förnekas såsom befintlig äfven på den tyska sidan. Det är ganska lätt äfven hos oss att medelst den allmänna värnepligtens intörande få en stor numerär på papperet: en hel arme på en half million och försedd med goda vapen; men får den icke tillräcklig öfning, så är den af ringa värde. Det är dåraktigt att först vilja skapa en stor armå, tör att med den asskräcka en fienueg anfallsplaner, men i nästa andetag orda om tillräckligheten af en kort vapenötning för gemenskapen, på samma gång man braskande ordar om -att det ej bör finnas en vapenför man i landet som icke känner, när faran kallar, sitt nummer, sitt kompani, sin bataljon, sitt betäl, sitt vapenförråd och sin samlingsplats, och allt detta skal den värnepligtige lära sig kärna och minnas, jemte vapnets bruk, fastån man betraktar ötningarne såsom -improduktiva andamal-. Man ordar lika högtratvande om den svaga befalsomingen, men huru skall den kunna stärkas och blitva af värde om den ej sker i förening med truppens öfning? Ins. befarar att de som i tidningarne och atven inom riksdagen med största anspråken på ofelbarhet uppträda såsom regeringens eller krigsministerns rådgitvare sjelfve äro radvilla, att de skrirva och tala på grund af en ytlig kännedom i ämnet och derföre mera skada än gagna, mera inveckla, än utreda frägan. Det är lättfattligt, att ganska många representanter skola förorda den allmänna värnepligten endast emedan de anse den billigare än vårt nuvarande försvarsväsen, hvars atven goua beståndsdelar de vilja afskafsta derför att det hela anses för dyrt; men när det kommer så långt att medel skola beviljas till den allmanna varnepligtens genomförande, så nedprutas anslagen, under åberopande at att nvett forsvaravasen, vore det också än så godt i öfrigt, som utsuger en nation, försvagar henne. Vi tormoda derföre att krigsministern desto mindre nu framlägger ett förslag till armens organisation bygd på allmän varnepligt, som representationen icke dertill gifvit anledning, utan när ett förslag framkommer organisationen skall grundas på stam och bevaring och med tillräcklig öfning för begge. F.