PUHKL, UGIV 101 SIM 00lTIICISC al SRå! 01, U1IIRQM måste strida med strätröfvarenas öde framför sig? Nej! Den tid är kommen, då Frankrike måste erkänna, att krigets domslut varit emot det och att det minsta onda, som nu kan hemsöka det, är att antaga sin motståndares vilkor. De enda verksamma maskiner till aut föra krig med äro dessa regelbundna armeer, på hvilka Europas stater slösat så mycket, och Frankrike har numera ej någon regelbunden arme, det har ej ens den ringaste utsigt till att kunna bilda en sådan. Det skulle vara en orättvisa mot de män, som nu ha väldet i Frankrike, att icke erkänna, att de lemnat bevis på begär efter tred. General Trochu, hr Favre och andra med dem inse, att det närvarande fälttågets oredor äro ohjelpliga. De ha erbjudit en skadeersättning, stor, obestämbar till beloppet, alla de penningar vi ega, såsom hr Favre sade; och de skulle möjligen gå ännu längre, om de icke fruktade för massan, hvilken för ögonblicket lyder dem, Men nu är tiden inne, då de, såsom män at heder och samvete, måste fatta ett beslut och modigt uttala det. Om de inse, såsom hela verlden gör det, att grefve Bismarcks vilkor måste antagas, så skulle det vara brottsligt att förlänga kriget, tills Frankrike ännu mera undertryckts och Paris bragts till hungersnöd. Tyskarne begära en afträdelse at land, och fastän vi beklaga det och tro det vara förenadt med faror för såväl dem sjeltva som Europas tired, så ha vi likval ej något hopp om, att Frankrike längre skall kunna motsätta sig det. Så långt Times. Ehuru det stora bladet begagnar sin breda pensel, befara vi dock, att det tyvärr denna gång har alltför rätt i sina betraktelser. Lyckligtvis voro farhågorna för en stiltje i de diplomatiska förhandlingarne ogrundade. De pågå alltjemt, och det kan ej dröja länge innan deras resultat blir bekant. D. 20 Okt. affärdade Englands utrikesminister, lord Granville, till britiska sändebudet i Berlin, lord Loftus, en depesch, hvari han, anknytande sig till grefve Bismarcks förklaring om, att, i händelse af en förlängning i striden kring Paris, 100,000:tals menniskor skulle i Paris omkomma at hunger, framhålla de steg, som England tagit för åstadkommande af ett vapenstillestånd, sammankallandet af en konstituerande församling och återställandet af freden. — Härtill svarade v. Bismarck, att han fruktade, det maktinnehalvarne i Paris skulle i storbritanniens för ötrigt prisvärda bemödanden om att ästadkomma fred se ett berättigande for sig att fortsätta motståndet. Tyskland kunde ej taga något initiativ til freden, men skulle uppriktig: pröfva hvarje förslag, som fransmännen kunde göra. — Som bekant, hade franska regeringsafdelningen i Tours förklarat sig villig att mottaga den engelska bemedlingen. Då den skyndade att utse Thiers till underbandlare och begärde åt honom lejdebref, för att begitva sig till Paris och der ötverlägga med regeringsmännen. Det dröjde, innan detta lejdebret utfärdades; men omsider kom det, hvarpå Thiers d. 28 Okt. afreste till Paris, der ifrån han återvände d. 1 Nov. till Versailles och hade en tvenne timmar ihållande konterens med v. Bismarck. Tidigt följande dagen hölls krigsråd hos konung Wilhelm, hvilket bevistades af v. Bismarck Kl. 2 på eftermiddagen skulle en ny sammankomst ega rum mellan Thiers och Bismarck, hvarvid denne naturligtvis skulle lemna den iörre det atgörande, det ödesdigra svaret. Vi behötva icke säga, med hvilken spänd oro vi afvakta inne hållet af detta svar, af hvilket Paris, öde, ja, kanske äfven Frankrikes skall komma att bero. Vi våga likväl icke hoppas mycket. Underhandlingarne röral vapenstillestånd. Preussen fordrar såsom vilkor för detta bl. a, att den provisoriska regeringen till principen accepterar en afträdelse af land. Regeringen har hittills ej ansett sig kunna det, emedan hon icke eger något mandat af folket och en dylik princips-fråga endast kan af konstituerande församlingen antagas. Skall Preussen stå fast vid sin begäran, eller skall provisoriska regeringen anse sig kunna erkänna det faktum, att Elsas och Lothringon äro i Tysklands våld och att Frankrike ej kan med makt återtaga de båda provinserna, hvadan den måste, om Tyskland fasthåller vid sina anspråk på desamma, erkänna nödvändigheten af deras afträdande? Härpå beror det. Om den provisoriska regeringen icke vill göra Frankrikes elände ännu djupare, måste hon väl underkasta sig. Men hon bar med detsamma äfven undertecknat sin egen dödsdom — och det är kanske det Bismarck beråknar, för att med detsamma äfven störta republiken. Emellertid måste under alla omständigheter Metz fall komma att påskynda afgörandet. Med hänsyn till denna kapitulation uttalar dan atBaalaI A Ja Aa