Göteborg d. 2 November 1570. I Måadags e. m. döptes på Kristiansborgs slott i Köpenhamn den prins, som en gång skall bära Danmarks krona. Vid hans vagga stodo som dopvittnen hvad mest lysande och förnämt finnes bland Europas furstehus: arftagaren till Rysslands stolta tron, Englands tronföljare, Hellenernas konung och äfven andra jordens mäktige, om ock ej med de nämnde jemförlige i makt. Der fanns tillika hvan för menniskan i vaggan som vid grafven är bättre än makt och glans, nemligen anhöriges vårdande kärlek, här egnad den späde ej blott af föräldrar utan äfven af fäder i andra led. Furstesöners horoskop kunna emellertid ej grundas på samma konstellationer som de, efter hvilka den enskildes framtid bestämmes. I den fullgjorda pligten, säger man, ligger lyckans hemlighet, och annorlunda beskaffad är den pligt som åligger regenten och den, som det tillhör den ringe medborgaren att uppfylla. Skall väl den nu födde, såsom en ny Atterdag, en gång kunna återbörda till sitt land hvad i tider af betryck blifvit frånröfvadt detsamma? Skall han medlande kunna uppträda mellan de politiska partier, som nu kämpa om väldet, och leda deras skiljaktiga sträfvanden till ett gemensamt för landet nyttigt mål? Skall han med ett ord kunna vinna det mål, hvari furstars lycka består, att göra sitt land och sitt folk lyckliga? Allt hvad goda exempel och sorgtällig uppfostran härtill kunna bidraga, skall utan tvifvel falla honom till del; men för hans stora uppgift beror dock hufvudsaken på de ännu outrönta gåtvor. hvilka naturen gifvit honom i medgift, och på de tidsförhållanden i hvilka han skall hafva att utföra sitt framtida värf. När den förening ingicks åt hvars frukt så mången nu glädes, helsades den med deltagande at Nordens trenne nationer. Genom denna hade nemligen äfven från tronerna bifallets stämpel tryckts på folkets önskningar att de skandinaviska ländernas frändskap och sammanhörighet måtte i konungahusens närmande till hvarandra vinna ett uttryck. Och särskilt gladde man sig åt den skickelse, som fogade så att de unge kontrahenterno kunde lyda hjertats bud, när de afslöto en förening, som ifrigt önskades af andra. Vi tvifla ej att en eller annan kan finnas, som drömmer om att en gång Nordens trenne spiror skola förenas i den nytödde furstens hand; liksom å andra sidan de gitvas, hvilka tvärtom anse honom såsom ett hinder för de skandinaviska konungarikenas dynastiska enhet. Bådas drömmar synas oss lika ofruktbara, bådas meningar lika oriktiga. Det är en gyllene regel att vid hvarje strätvande icke söka gripa öfver den närmast liggande länken i kedjan och söka förverkliga det sjermare målet framför det närmare. Den nordiska enhetstanken har ännu så mycket arbete ogjordt på det sociala och det ekonomiska gebietet att ett rent politiskt sträfvande, hvilket i följd af bestående forhällanden dessutom kunde anses revolutionärt, ännu icke vore på sin plats. På de förstnämnda områdena kunna alla mötas med sina önskningar och der blir hvarje samverkan ett arbete, som bär omedelbar frukt. Skulle åter i kommande tider de skiljaktigheter, som en olika, stundom motsatt, historisk utveckling medfört, vara afplanade, och den ursprungliga inre enheten hafva blifvit fullt återställd mellan vår splittrade stams folk — nåväl, vi veta då att hvarje tid skapar sina former och au hvarje förhållande innebär sin lag. Se vi