Det andra brefvet är skrifvet af en innevänare i en liten stad i departementet Seineet-U se och lyder sålunda: Jag begagnar mig af det tillfälle jag har att underrätta er, att vi fortfarande lefva, men ni skulle se huru utmattade och aftynade vi äro. Vi tå ej mat hvarje dag. Det finues ej mer några slagtare här; alla butiker äro upptagna at prussare hvilkas fångar vi äro. Man kan ej gå till en närliggande by utan ett pass från generalen, som otta vägrar det. Inga kor finnas mera, följaktligen ingen mjölk och intet smör; talten äro alla härjade. I hus som ötvergifvits af sina innevånare är förstörelsen fullständig; ej en möbel finnes som ej är sönderbruten, speglarne äro krossade, borden och stolarne i stycken. Allt det bästa linnet, al:a madrasser äro bortröfvade. De bebodda husen röna en bättre behandling. Vi ha bajrare här, som i allmänhet aro hyggligare än preussarne; de förra tillhöra kavalleriet, hvilket i allmänhet är bättre än in anteriet emedan det hufvudsakligen består at bildade personer. Jag har omkring femtio hästar inqvarterade hos mig och manskap i proportion; det har nu räckt i tio dagar. Det är en dårskap att alldeles öfvergifva sitt hus. Min granne Nhar fått dyrt plikta för sin frånvaro, allt hans husgeråd är lagdt i en hög i midten af huset, och hvarje dag står en mängd spekulanter omkring högen och letar i densamma etter föremål som de tycka om. Det är nämligen en mängd tyska judar som åtfölja armåeen, till hvilka soldaterna öppet sälja