andre att sälja ett och samma föremål, men ett ännu vigtigare steg återstår dock att taga, och det är att enas om — priset. Vi tro att förhållandet är något likartaat med de länder, som nu äro i strid med hvarandra. Den tyska härens led utgöras till stor del af industriidkare, af män, hvilka måste se sitt välstånd småningom spillas under det att de sjelfva kämpa i främmande land. Om dessa önska se ett slut på det krig som pågår, behöfver denna önskan ej vara förestafvad af feghet. En dylik önskan förefinnes säkerligen ock hos hären i sin helhet, hos folket, och kanske äfven hos dessas ledare. Men de sätta ett pris på den fred, som det ligger i deras makt att förverkliga — ett pris, som deras motståndare icke finnas villiga att erlägga. Att franska folket måste längta efter fred, det kan redan vid en ekonomisk betraktelse af saken, för att ej tala om andra synpunkter, inses. Ju mera rikt och framskridet i kultur ett folk är, af desto känsligare art, desto mera innerligt sammanhängande bli alla förhållanden och desto mera lider ett sådant folk genom invasion och krig. Såsom ett exempel på huruledes äfven de förmögna klasserna i Frankrike kunna komma i ekonomiskt trångmål genom den nu skedda förryckningen af sakernas vanliga gång, omtalas verkningarne deraf att alla Jernvägsbolag upphört betala dividender. I jernvägsaktier nedlade den förmögne gerna sina besparingar, ty dessa ansågos tillhöra de tryggaste och mestrenderande bland industripapperen, och många gingo derhän att i sådana placera allt hvad de egde. Under nuvarande förhållanden, då det blifvit svårt att få försträckningar äfven mot säkraste hypotek, kan det hända att dessa förmögne innehafvare af jernvägsaktier för kort tid erhålla en liten känning af de um. bäranden, som annars blott falla på den behöfvandes lott. Men mest lider af kriget den som äfven under fredens dagar har det knappt, arbetaren. I Paris synes större delen af denna klass hafva blifvit hänvisad till ett fullständigt fattigunderstöd. Man utdelar nemligen åt arbetarne matpoletter, hvarigenom de erhålla rättighet att allt efter antalet medlemmar inom sin familj erhålla vissa qvantiteter födoämnen. På andra ställen inom Frankrike äro törhållandena likartade, och de arbetareoroligheter som flerestädes utbrutit torde lika ofta ega en ekonomisk som politisk grund. I Frankrike sysselsätter man sig också med en fråga, som mera gäller det kommande än det närvarande: huru skall under 1871 befolkningen kunna födas? I 14 departementer har ingen bearbetning at jorden kunnat ske, i de 75 öfriga har densamma blifvit försvårad och försenad derigenom att alla de unga männen kallats under vapen. Man har tillochmed föreslagit att odlingen at alla icke oundgängligen nödvändiga växter — såsom tobak m. fl. skulle upphöra och landet i stället med all kraft egna sig uteslutande åt sädesproduktion. Dessa åtgärder vore naturligtvis både våldsamma och öfverflödiga, men att ett dylikt förslag framkommit, visar att farhågor finnas. — De fakta vi nu omnämnt tyckas ådagalägga att behotvet af fred i Frankrike är stort, och att från detta lands sida icke det största hindret borde möta för förverkligandet af den fredsdom, som börsens män öfverallt i vår verldsd el så länge drömt.