Under en vecka af långa dagar och ännu längre nätter låg Gustave Lenoble i det tarfliga vindsrummet väntande på sin hustrus återkomst. Hvad hade kunnat hända henne? Olycka i någon form hade drabbat henne; ty annars skulle hon ha sändt något tecken, några underrättelser till dem hon älskade. Den sjuke mannen väntade en vecka efter den dag han börjat att vänta hennes återkomst. Vid slutet af denna tid reste han sig upp, med dödens färg i ansigtet och gick ut för att se efter henne — för att se efter henne i Rouen, efter henne som hans hjertas instinkt sade honom vara långt borta från denna stad: så långt som döden är från lifvet. Han gick till diligensstationen och väntade på henne midtibland bråket och oväsendet vid de kommande och afgående diligenserna, hysande en halffånig förhoppning att hon skulle stiga ur en af dem. När qvällen kom gick han tillbaka till sitt vindsrum. Allt var lugnt och stilla. Gossen sof hos den beskedliga grannens barn. Gustave tände sitt ljus, den enda bit han hade qvar. — Du skall räcka i min tid, sade han med ett sorgset småleende. Han satte sig vid det lilla bordet, sköt undan medikamentsfloskorna, letade upp ett rent ark papper och började derefter skrifva. Han skref till sin mor, sade henne att döden var nära, och att den tid kommit då hon måste bispringa sin sons faderlösa barn. I detta inneslöt han ett bref till sin far — detsamma bref hvarom han talat med sin hustru, och som blifvit skrifvet i början af hans