ödmjukelse vågade hon ej lyfta sina ögon mot sin följeslagares ansigte; men hon kände hans hand trycka hennes och insåg att hen fortfarande var hennes vän. Detta var allt som hon begärde af försynen. För Gustave Lenoble hade denna historia varit i yttersta grad pinsam. Han hade hoppats att få höra en tragedi obemängd af skammen, och skammen var mycket bitter för honom. Denna qvinna som han älskade så högt var ingen fläckfri martyr, offret för ett oundvikligt öde, skön och sublim i sin olycka. Hon var endast en svag, fåfäng landsortsskönhet som låtit narra sig från sitt fridfulla hem af en vanlig uslings lögaer. Denna historia var helt vanlig, skammen var vanlig, men det föreföll dock hr Lenoble som om qvinnan vid hens sida vore hans öde; det var piusumt för honom att tänka, att hon, som föreföll honom så upphöjd, så ren, släpats i smutsen af en anuan; men till den sårade stolthetens, den förödmjukade kärlekens räddning kom då barmhertighetens hvita engel. Vid hennes svaghet, vid hennes förödmjukelse, vid minnet af hennes lidande besvor barmhertigheten honom att älska henne så mycket innerligare. — Det är en sorglig historia, sade han sakta, och vi skola aldrig mera tala om den. Vi skola begrafva minnet af Montagu Kingdon i den djupaste graf som någonsin blifvit uppkastad för bittra minnen, och vi skola börja ett nytt lif tillsammaas. Detta var slutet på hr Lenobles frieri. Han kunde ej mera tala om sin kärlek, då ljudet af Montagu Kingdons namn så nyss dött bort på Susan Meynells länpar.