hjerta och hufvud och händer, som skola arbeta för er så länge Gud gifver dem styrka. Allt som var tanklöst och hoppfullt i hans lynne uttrycktes i dessa ord. Den qvinna han sökte beveka var försvagad af sorg och tillgifvenheten hos detta trofasta hjerta gaf henne styrka, tröst, nästan hopp. — Vill ni vara min vän? sade hon. Era ord föra mig tillbaka till lifvet. Jag ville dö emedan jag var så olycklig, så öfvergifven, Jag har vänner i England —vänner som fordom voro så goda som vänner kunna vara mot mig; mon jag vågar ej resa tillbaka till dem. Jag tror att en grym blick från en af dessa vänner skulle döda mig på ett bittrare sätt än någon annan död kunde göra. Och jag har ingen rätt att hoppas på vänliga blickar från dem, Ni talar de första vänliga ord till mig som jag hört på lång tid. — Och ni vill gifva mig rätt att arbeta för er — att skydda er? Ni vill bli min hustru? — Jag ville heldre bli er tjenarinna, svarade hon med sorgsen ödmjukhet. Hvad rätt har jag att mottaga en så stor uppoffring? Hvilken dårskap kan vara större än er kärlek för mig — om det verkligen är kärlek och ej en vild fantasi för tillfället! — Det är en fantasi som skall räcka hela mitt lif. — Alh, ni vet ej huru föränderliga sådana fantasier äro. — Jag vet ingenting utom att min är oförinderlig. Kom, min älskade, det är sent och börjar bli kallt. Låt mig föra er hem. Portvakterskan skalle bli förvånad. Ni