— Emedan jag ej är er värdig. Förödmjukelse och outsäglig sjelflörebråelse innefattades i dessa få ord. — Ni är för mig mera värd än alla himlens stjernor. Om jag hade dem i mina händer, de skinande lamporna deruppe, skulle jag kasta bort dem för att behålla er, s de studenten passioneradt. Ni kan måhända ej förstå min kärlek. Jag synes er en främling, och allt hvad jag säger låter vildt och dåraktigt i era öron. Min kärlek är så sann som himlen öfver oss — sann som lifvet eller döden — döden som nyss var er så nära. Jag har älskat er alltsedan den kalla morgon i Mars då jag såg er sitta under de bladlösa träden. Jag var i ert våld från detta ögonblick. Jag ville ej ens för mig sjelf bekänna att mitt hjerta var ert; men nu vet jag att så var förhållandet från första ögonblicket. Finnes det hopp om att ni någonsin skall återgälda en del af min kärlek? — Ni älskar mig, upprepade den engelska damen sakta, som om orden nästan voro öfver hennes fattningsförmåga — ni älskar mig, en varelse så öfvergifven, så utan vänner! Ah, ni känner cj min olyckliga historia! — Jag begär ej att få lära känna den. Jag endast gör er en fråga — vill ni bli min hustru? — Ni mäste vara vansinnig som kan erbjuda ert namn, er heder åt mig. — Ja, jag är vansinnig, vansinnig af kärlek. Och jag väntar på ert svar. Vill ni bli min hustru? Säg ja! Det är ej mycket jag erbjuder er — ett lif af ovisshet, kanhända tillochmed fattigdom; men ett ömt och troget