midnatt, lyckades det de franska bönderna att komma in i fästningen med sina i beredskap varande fullastade vagnar. Af utgången måtte fransmännen ha insett, att vi endast hade ringa stridskrafter att ställa emot dem. På morgonen förnyade de anfallet med fördubblade krafter, men måste dyrt betala försöket, i det att de förlorade öfver 60 döda och sårade. Familjekorrespondens med luftballong. Från Versailles skrifves d. 1 Okt: Vi erforo i går ett intressant sätt, hvarpå man i Paris begagnar luftballonger till regelbunden postförbindelse. En med mig beslägtad officer erhöll i går eftermiddag tillsägelse från generalkommandot, att derstädes afhemta ett bref, som anländt från Paris pr luitballong och nedkastats med pariser-molnfältpostens brefpåse. Brefvet var adresseradt från en hans onkel i Paris till brorsonen i vår arme och innehöll sannolikt familjeunderrättelser. Redan förut hade denne onkel skrifvit till sin broder i Tyskland, att om brorsonen par malheur skulle tillika med sina kamrater inrycka i Paris, så var han ledsen öfver, att icke kunna mottaga honom, emedan detta besök skulle förskafia honom mycket obehag Man ser häraf att vi börja komma på vänskaplig tot med parisarne, och redan begynna familjekorrespondenser på denna härstädes icke mer ovanliga väg. Vi ha förut omtalat den mystiska historien om en fransman, som med tillbjelp af ett fotografiporträtt af den kejserliga prinsen loc kat general Bourbaki nt från Metz och öfver till England, der det emellertid upplystes, att han blifvit förd bakom ljuset, och hvaritrån han vändt tillbaka till sin post. Standardhar sedermera i Onsdags utförligare redogjort för denna mystifikation, hvars framställning kan, på grund af tidningens förbindelser, anses vara pålitlig. Historien har icke förlorat något af sin mystiska prägel, har tvärtom blifvit mera invecklad, och den är, såsom en liten äfventyrlig episod i det stora verldsdramat, ganska intressant: Den okände fransman, som vid sidan af Bourbaki spelar hufvudrolen i berättelsen, var bosatt i London och begaf sig till Hastings genast efter kejsarinnans ankomst dit. Han visade, som bekant är, mycken tillgifvenhet för den kejserliga dynastien och yttrade till kejsarionans omgifning, att kejsaren hade begått ett fel, då han lemnade Frankrike; han hade bort med sina ministrar begifva sig till någon af provinserna eller ombord på ett pansarskepp och der fortfara med utöfvandet af sin myndighet. Nu ansåg han det för högst vigtigt, att kejsarinnan utfardade en proklamation, i hvilken hon f rklarade de revolutionära myndigheterna för olagliga och hätdade den kejserliga dynastiens rättigheter. Ett utkast till en sådan sökte han förgäfves att få tillfälle att förelägga kejsarinnan; hon ville icke gifva honom någon audiens. Han förklarade då, att han ämnade begifva sig till kejsaren i Wilhelmshöhe, och det lyckades bonom att af den kejserl. prinsen erhålla en fotografi af den kejerliga familjens boning i Hastings, som han lofvade att öfyerbringa kejsaren. Men istället för att resa till Wilhelmshöhe begaj han sig till det preussiska högqvarteret, der han tyckes ha haft ett samtal med grefve Bismarck. Hvad som föregått mellan dem, vet man naturligtvis icke, men han fick af Bismarck tillåtelse att slippa igenom prins Friedrich Carls armå, för att begifva sig till Bazaine. Hans pass bemyndigade honom äfven till, att när han vånde tillbaka från Metz, få föra en eller två personer med sig. Den 24 Sept. presenterade den mysiske fransmannen sig för Bazaine och meddelade honom, att hr v. Bismarck beslutat icke underhandla om fred med regeringen i Paris, under det han deremot var villig att knyta underhandlingar antingen med lagliga representanter för den kejserliga regeringen eller med den kommenderande generalen öfver franska hären. Den obekante tycktes vara säker om, att Bismarck vid en sådan förhandling skulle göra alla medgifvanden, som läto förena sig med Tysklands intressen, och att han icke skulle fasthålla vid fordringar, hvilka voro komprometterande för Frankrikes värdighet. II. Maj:t kejsarinnan, tillade han, drog i betänkande att gå in på något slags underhandlingar med Bismarck och önskade, innan hon tog sitt beslut, att konferera med en af anförarne för Rhenarmen, antingen marskalk Canrobert eller general Bourbaki. Hans värf vore att öfverföra en af dem båda till England och för detta ändamål hade han medfört ofvannämnda pass. Detta tillika med fotografien tjenade att bestyrka sanningen af hans utsago, och efter många betänkligheter beslöt marskalk Bazaine att afsända general Bourbaki, emedan marskalk Canrobert af ett fysiskt ondt hindrades från att åtaga sig en så snabb och ansträngande resa. Bourbaki vägrade till en början att lemna sin post, emedan hans soldater kunde tyda det som ett öfvergifvande af hans pligter, men Bazaine undanröjde dessa betänkligheter genom att sända honom en skriftlig befallning att resa och i en dagorder förklara orsaken till hans tillfälliga frånvaro. General Bourbaki afklädde sig sin uniform, pätog civil drägt och följde fransmannen, hvilhen hade order att föra honom utom fiendens linier. De två resande kommo i mörkret till de preussiska förposterna, men då dessa icke hörde parlamentärsignalen, måste de uppskjuta resan till nästa morgon. Den 25 passerade de utan hinder genom de fientliga lederna och mottogos af en preussisk öfverste, som i 24 timmar inväntat fransmannens äterkomst och förde de resande till det preussiska högqvarteret. General Bourbaki önskade dock bevara den strängaste inkognito och ville icke låta presentera sig för prins Friedrich Carl, likasom han ej besvarade det besök, som gjordes honom af den preussiske stabschefen. Under det hans ledsagare qvarstannade i prins Friedrich Carls högqvarter, hvarifrån han sade sig vilja begifva sig till en konferens med Bismarck och derefter snart återvända till England, fördes general Bourbaki till närmaste jernbanestation, hvarifrån ett af den preussiska staben bestäldt extratåg förde honom till belgiska gränsen. Härifrån begaf han sig genast till England och infann sig d. 27 Sept. samma dag han efter franska beräkningar i spetsen för det kejserliga gardet skulle ha drifvit fienden tillbaka till Briey, hos kejsarinnan, som först trodde att en förskräcklig händelse hade egt rum i Metz, och deretter på det högsta förvånades öfver generalens berättelse om orsaken till hans ankomst. Då det blifvit klart, att en mystifikation egt rum, skref general Bourbaki genast till den engelske utrikesministern lord Granville, framställde saken för honom och bad honom utverka konung Wilhelms tillåtelse, att han skulle få ånyo komma igenom de prenssiska linierna och återtaga sitt kommando. Lord Granville åtog sig detta och genom det preussiska sändebudet i London erhöll han på telegrafisk väg från konungen af Preussen den begärda tillåtelsen för general Bourbaki, som derpi begaf sig tillbaka till Metz. Hvad som varit det egentliga motivet för denne gåtlike fransman, att sålnnda locka Bourbaki bort från Metz, är ännu oförklarligt, och lika litet är det klart, om några eÄynkdT9 laget I hal håll