vertygelse om, att de understödjas af hela landets mening, och derom kan numera ej vara annat än en åsigt. Men de måste äfven hysa en på vigtiga grunder, som vi här icke till hela dess utsträckning känna, fotad förhoppning om, att Frankrike möjligen skall kunna lyckas, ja, att Paris skall kunna försvara sig tillräckligt länge, för att fienden måste känna sig nödsakad att uppgifva belägringen. Det är väll möjligt, att dessa förhoppningar äro bedrägliga, hanske olycksbringande; men det är ej lätt att så här på afstånd sätta sig in i deras ställning, hvilka bära ansvaret för Frankrikes öde och i medvetandet af detta sitt ansvar äfven gör det val de anse för det bästa. Under alla omständigheter är det synbart, att ett verksamt och rörligt lif råder å franska sidan på alla de olika skådeplatserna för striderna, en verk samhet för hvilken vi erfara en känsla af beundran. Frankrikes inrikesminister Gambetta beger sig i en luftballong trån Paris till Tours, för att med sin energiska ifver drifva på Loirearmåen, hvilken redan börjat operera i den Paris cernerande tyska armeens rygg. Helt oförväntadt sammanträffar han der med Garibaldi, lejonet srån Caprera. Att entusiastiska demonstrationer måste följa, var naturligt. Den tyska armeen kring Metz känner sig alltmera besvärad i ryggen af kringsvärmande franska frikårer, hvilka med böndernas tillbjelp uppsnappa deras provianttransporter. På samma sätt vid de andra af tyska trupperna belägrade fästningarne. På olika häll levereras strider mellan nybildade franska trupper ock tyskarne, hvarvid det anmärkningsvärda faktum tramträder, att fransmännen äro försedda med fältartilleri.Den tyska cerneringsarmen kring Paris vågar ej längre skicka ut trupper annorledes än till större styrka. Och likväl måste de fouragera i de af kriget ännu icke hemsökta trakterna. Men fransmännen utöda på förhand landet, der de tyska utskrifningstrupperna visa sig, så att dessa väl skola nödgas att återvända med oförrättadt ärende. Under tiden gör naturen sitt till. Ett ohyggligt höstväder har inträdt, hvilket väl ätven hemsöker Frankrike. De tyska trupperna lida redan mycket af tyfus och dysenteri och ha äfven brist på friskt kött, i det att största delen af Tyskland och andra kringliggande länder lida af kreaturssjuka. Kortligen, det kan finnas skäl för den nuvarande regeringen i Frankrike att fortsätta kampen, om man der är fast besluten att icke böja sig, utan segra eller dö, såsom det heter i Gambettas sista cirkulär. Stämningen i de tyska korrespondenserna från krigsteatern är icke heller nu så förtröstansfull, som den förut visat sig. Hvad Paris särskilt angår, erkänner man nu, att man missräknat sig, då man trott defolkningen derstädes skola snart splittra sig och dermed lemna portarne öppna för de segrande tyskarne. Sjelfva den store Bismarck yttrade sig ju till Favre om, att pöbeln i Paris skulle inom tre dagar kullkasta den provisoriska regeringen, om preussarne icke toge Paris och skyddade den. Kortligen, man hade spekulerat i fransmännens lidelser; men spekulationerna ha slagit fel. Parisarnes karakter har luttrats i pröfningens eld. Enstämmighet råder, och den ifrigaste verksamhet visar sig inom alla lager af befolkningen, för att skydda den kära hufvudstaden mot den mer än någonsin hatade fienden. Alla från preussiska belägringsarmeen utanför Paris härstämmande, under de sista dagarne ingångna berättelserna bevisa trenne fakta: 1. den oerhörda verksamheten i det franska försvaret; 2. den utomordentligt goda serveringen af de franska kanonerna och granaternas förträffliga explodering, i det en enda granat d. 19 Sept. t. ex. satte 24 man ur stånd att strida; 3. en betänklig brist på litsmedei vid belägringshären, samtidigt med en stark fredslängtan bland de tyska trupperna. Från Villeneuve-le-Roi (utanför Paris) skrifves d. 26 Sept.: Att Paris icke kurde tagas med första anloppet, var tydligt. De talrika tästena, hvilka alla äro väl bestyckade, och vallgördeln der bakom, hvilken består af en 30 fot hög och 5 fot bred mur och skyddas medelst grafvar af 100 fots bredd, göra detta till en omöjlighet. En stormning skulle vara otänkbar, emedan större massor kanoner släpats till Paris under de sista veckorna före cerneringen. Vi måste vänta, tilk vårt belägringsbatteri bragts i sina stallningar. Emellertid arbeta fransmännen med outtröttlig ifver på sina förskansningar; de uppkasta ett betydande jordverk midtemot Versailles och arbeta på utvidgandet af det vid Villejuif befintliga verket. Byn Villejuif beiästas på allt sätt; derifrån sträcker sig redan ända till skansen en betäckt kommunikation, hvilken sannolikt äfven skall armeras. Afven Vitry (söder om fästet Ivry) befästas och derifrån anlägges en likadan kommunikation till Villejuif, så att alltså en fullständig ny förskansning rest sig framför Ivry och Bicåtre, hvilken i hvarje fall icke kan tagas utan betydande uppoffringar. Derjemte oroa de natt och dag våra förposter. Det förgår ingen dag. som fransmännen icke företaga små ströttåg, råka i strid med våra förposter och gång efter annan döda eller såra en af vårt folk; så snart vi visa oss vilja göra allvar, draga de sig tillbaka bakom sina skansar samt beskjuta oss kraftigt och icke utan framgång. Striderna d. 19 och 23 ha på hela linien kostat oss inalles mer än 900 man i döda, sårade och saknade. Under sådana förhållanden är det nödvändigt att kdå till väga med den största försig