— Ni kommer just i tid för att gifva mig en handräckning, Val, sade han i sin mest vänskapliga ton. Jag börjar få reda på min ålder då mina stackars gamla ben kommit i ett sådant här abnormt läge. För er deremot tänker jag att det skall vara en barnlek att packa en eller ett par gamla kappsäckar. — Jag skall packa ett halft dussin kappsäckar åt er om ni vill, svarade Väaleutine. Men hvad är meningen med detta? Jag visste ej att ni ämnade lemna staden. — Och ej heller jag då vi äto frukost tillsammans. Jag fick ett oväntadt anbud på en anspråkslös plats utomlands denna morgon; ett slags agentur, som skall bli långt bättre än det här lefnadssättet, ur hand i mun, som jag på senare tider fört. — Hvad är det för slags agentur och hvar? — Såvidt jag nu vet är det något slags ångbåtsagentur. Mitt hufvudqvarter skall bli i Rouen. — Rouen! Åhja, det är en gammal rätt angenäm stad, lika medeltidsaktig som Walter Scotts noveller, såvida den ej på sista tiden fått sig en annan Haussmann. Jag är mycket glad öfver att höra det ni fått en passande plats. — Och jag är ej ledsen öfver att lemna England, sade kaptenen i något melankolisk ton. — Hvarför icke? — Emedan jag tror att det är tid på att ni och jag skiljas åt. Vårt kompaniskap börjar bli något ofördelaktigt för er, Val. Vi ha delat medgång och motgång tillsammans, och trifts rätt väl; men nu då ni slagit er på att bli skriftställare och förlofvat er med den der unga