IIIIÖCR 191I1SGFTN! 44 77 Aii a fredligaste i verlden och att man ej hade någonting att af det frukta. Under det verlden började tro derpå och invaggade sig i lugn, missförstod den honom åter, och den spanska successionsfrågan dök upp, slipadt skött af hans hand. Då Napoleon, för att betrygga Frankrikes gräns, började protestera häremot, visade det sig, att han åter missförstått Bismarck, som aldrig haft den aflägsnaste tanke på Spanien. Men om Napoleon trodde honom, så visade det sig, att han åter missförstått Bismarck, ty en preussisk prins framkvuffades verkligen som spansk tronkandidat. Och då Frankrike gjorde framställningar härom hos Bismarck, så hade det tyvärr missförstått honom. Han hade aldrig haft någon del deri: saken var blott en familjeangelägenhet. Men då Napoleon i så fall trodde, att familjens öfverhufvud, konung Wilhelm, gerna skulle, till förekommande af ett förtärligt krig, gå in på att förbinda sig till att icke tillåta en dylik kandidatur, så mistförstod han åter Bismarck, ty denne förmådde kungen att ej gå in på en sådan begäran, utan oböfligt tillbakavisa Napoleons ombud, i det han genom att delgifva hofven denna händelse drog försorg om, att den fick hela karakteren af en förolämpning. Då franska regeringen derför förklarade krig, så visade Bismarck, huru olyckligt Napoleon ännu en gång missförstått honom. Det var ej från preussisk sida kränkningen utgått, det var från fransk. Preussen skulle likväl tålt det, men Napoleon ville kriget, och Preussen måste upptaga handsken. Bismarck tvådde sina händer. Bismarck sjelf, såväl som kung Wilhelm, gjorde i sina officiela uttalanden noggrann skilnad mellan franska folket och dess kejsare. Det var den senare Preussen bekrigade, ej det förra, som derför icke heller skulle lida något. Preussen förde blott krig till sjelfförsvar, ej för att eröfra. Och då en del tidningsorganer trodde derpå — här i landet vår kollega Handelstidningen —, så visade det sig på nytt, att Bismarck blifvit missförstådd. Det var ej mot Napoleon, som Tyskland förde krig, det var mot franska folket. Och då man erkände, att detta var i kriget ansvarigt, så att det, äfven efter regementsförändringen, borde sota för de olyckor, det låtit Napoleon draga öfver verlden, men antog, att Bismarck likväl skulle uppträda högsinnadt, så missförstod man honom åter — bl. a. vår kollega. Bismarck ville ej blott bekriga franska folket, utan äfven på dess bekostnad göra eröfringar, för att nedtrycka det från dess stormaktsställning. Det franska folkets tillfällige chef, Jules Favre, bad om vapenstillestånd. Bismarck uppställde sina vilkor: de omfattade bl. a, att tyska trupper skulle tå besätta Mont Valerien, det starka fästet vid Paris som skulle, i preussarnes ego, lägga Paris i deras våld. Men fastän Jules Favre i två dagar underhandlade med Bismarck, och vilkoren dervid måste naturligtvis flera gånger ha nämnts, så missförstod Favre likväl Bismarck. Han mente aldrig Mont Valerien, utan Verdun. Ryska och engelska organer trodde Bismarck och sunno hans vilkor antagliga; men vi äro öfvertygade om, att, i händelse Favre skulle bli upplyst om detta missförstånd och förklara sig beredd att antaga hr Bismarcks förslag om Verdun, så skulle det visa sig, att man åter missförstått Bismarck, som då skulle säga, tro vi, att han väl en gång menat sig vara nöjd med Verdun; men att det vilkoret var en öfvervunnen ståndpukt. För öfrigt torde det varit lätt för Bismarck, att sedan d. 20 underrätta Favre om hans misstag, ifall han velat; men han vill nog icke. Emellertid må det anmärkas, att Handelstidningen ändtligen erkänner, att den missförstått br v. Bismarcks politik, hvilken bladet i Måndags förklarade ha öfvergått till en eröfringspolitik, i stället för att vara en försvarspolitik. Vi hoppas, att den snart äfven skall få ögonen öppna för, att kriget aldrig trån Bismarcks sida varit annat, allt sedan preussiska vapnen vunno framgång. Den skall kanske äfven i framtiden nödgas erkänna, att Napoleons krigsförklaring var honom påtvingad och framkallad af hans hopp om att sålunda ersätta sin armes numeriska underlägsenhet med den fördel, som ligger i anfallet, i försprånget genom hvilket han skulle kunna slå den ena tyska armåafdelningen efter den andra, innan de hunnit samlas. I afseende på missförstånd, så torde det vara lämpligt att här påpeka ett anaat sådant, som vår kollega gjort, då den ett par gånger menat oss hafva i början sympatiserat med eröfringsplaner, som Napoleon skulle haft. Någon faktisk visshet om, att han hyst sådana, finnes ej. Deremot vet man bestämdt, alt han, som fastställt nationalitetsprincipen såsom politisk grundsats, förklarat denna så, att den måste tolkas i enlighet med folkens sjelfbestämningsrätt, uttalad genom allmän omröstning. Lika litet som vi kuvna för vår ringa del öfverensstämma med den politik, som vill emot folkets vilja eller hörande rycka Elsas och Lothringen ifråa Frankrike; lika litet skulle vi funnit den handligen af Napoleon giltig, om han efter segerrik framgång velat utan folkets hörande, annexera de tyska trakterna vester om Rhen, för att få sin efterlängtade Rhengräns. Hvad som hos oss åtminstone alltifrån 0 zR ÅA rr