det af Paris. Enl. densamma skall neml. en bomb på sin höjd uppnå midteln af förstäderna Grenelle och Batignolles, således ej ens de gamla barrigrerna, än mindre då göra verkan i den egentliga staden. Man fioner häraf, att ett våldsamt angrepp eller ett bombardement skulle förfela sitt ändamål, och att snarare blott en regelbunden belägring kan leda till stormandet af Paris. Ty att besättningen i Paris och den ytterst exalterade betolkningen skulle vid de tyska härmassornas blotta närmande kasta gevären ifrån sig, det kan man ingalunda vänta. Paris och Frankrike skulle då utsätta sig för hela Europas skratt. En regelbunden belägring af Paris skulle närmast kräfva oerhörda stridsoch hjelpmedel, likasom en rymlig tid, och äfven om vi antaga de gynnsammaste chancer, så torde dock 4 till 8 veckor vara det minsta, som behöfves för att betvinga en så stark och utsträckt fästning. Men om man måste medge detta, och något väsentligt torde ej kunna häremot invändas, så framgår det resultat, att en belägring öfver hufvud ej är nödig, ty fästningen kan på kortare tid bringas till fall genom en blott cernering, således utan vidare uppoffringar från tysk sida. I ett af de sista numren af Journal Of. ficiel de la Republique Frangaise påstod detta blad, att Paris numera är provianteradt för fulla två månader. Det anses dock i kompetenta kretsar för en omöjlighet att kunna för en så lång tid tillräckligt proviantera en innestängd befolkning om mer än 2 millioner själar, hvarvid man äfven bör betänka, att det just är fråga om den vid alla lifvets njutningar vane parisaren (som kanske dock skall visa sig kunna äfven försaka most). Om vi derför antaga hälften, så torde vi komma sanningen temligen nära, neml. att Paris knappast är försedt med förråder för fyra veckor, kanske ej ens för denna tid. Att dessa förhållanden äro väl bekanta i de tyska armåernas högqvarter, är otvifvelaktigt, och det skulle dertör vara oförsvarligt, om man isynnerhet genom våldsamma medel ville med oundvikliga stora förluster ernå något, som kan innan kort följa at sig sjelf. När vi derför säga, att Paris kan genom en blott cernering bringas till fall, så törstå vi dermed, att de tyska armåerna slå läger på icke alltför långt afstånd från Paris, det ena i vester, kanske vid Versailles, ett i norr vid Montmoreney och ett i söder vid Boissy. Här inrätta de sig på bästa sätt, förskansa sig, om så behötves, törstöra alla 14 i Paris utmynnande jernvägarne och underhåller genom starka kavalleriafdelningar ständig förbindelse, i det man samtidigt afskär hvarje förbindelse med Paris. Naturligt är, att fienden, när det visar sig görligt, oroas och angripes och att artilleriet, om det får tillfälle dertill, gör sina våldsamma ansträngningar. Paris skall således icke kunna hålla sig tills ölver medlet at Oktober och det är ej omöjligt, att konung Wilhelm i spetsen för den tyska hären håller sitt intåg i Paris d. 18 Oktober. Besvarandet af den andra frågan: När kommer freden till stånd? är enligt vårt förmenande mycket enkel — fortsätter förf. Med Paris faller Frankrike. Ingen annan stat i Europa är på grund af de särskilda institutionerna så beroende af sin hufvudstads öde, som Frankrike. Om vi än icke taga i betraktande, att landets hela öfvade försvarskraft nedslagits eller tillfångatagits och att en ofantlig armemateriel, som ej på åratal kan ersättas, gått förlorad, hvarför Frankrikes hjelpmedel efter Paris fall äro alldeles uttömda och dess maktställning måste med hvarje dag bli inskränktare, så bör man likväl beakta äfven ett annat, ej mindre väsentligt moment. Hela det egendomliga franska statsväsendet bildar ett system af den strängaste centralisation, hvars trådar löpa tillsammans i Paris. Tillochmed till det yttre skulle man ha att kämpa med de största svårigheter, emedan Paris utgör sammanknytningspunkten för Frankrikes vägoch jernbanenät. En regering utanför Paris skulle isolera sig sjelt. Vi ha återtagit detta räsonnemang, emedan det ser allt i den mörkaste dagern för Frankrike. Det är möjligt, att förf. kan häri ha rätt. Det är äfven möjligt, att de ledande männen i Frankrike sjeltva se förhållandena på samma sätt och att Jules Favre derför ifrigt begär fred. Han underhandlar derom för närvarande på Rothschildska godset Ferrieres i närheten af Paris. Bismarcks fordringar å Nordtyska förbundets vägnar äro, att Frankrike afträder Elsas och Lothringen öster om Vogeserna; men eftersom den nuvarande regeringen ej erbjuder någon garanti, alldenstund den icke är erkänd hvarken af franska folket eller andra makter, för bvilka senare endast kejsardömet är räusliga regeringen, så fordrar han, att Frankrike skall såsom garanti för tredsvilkorens uppfyllande af den blifvande, faktiska, erkända regeringen öfverlemna fästningarne Metz och Strasbourg. Derjemte begäras 2 milliarder i krigsskadesersättning. Skall Frankrike ännu gå in härpå? Striden d. 20 d:s utanför Paris framkallades blott af ett utfall, som fransmännen gjorde. Vinoy hade under sig 3 divisioner, hvilka möttes af 3 tyska kårer (den 5:te, den 6:te och den 2:dra baierska), de der således voro öfvermäktiga. Dessa divisioner kastades tillbaka till ställningen mellan Villejuif och fästet Montrouge, hvilka ligga i den sydliga