medy, och de ha för afsigt att börja regelmessiga belägringar at Toul och Metz. Meu undantag af Metz, som skyddas af detacherade fästen på något afstånd från staden, ha alla de fästningar som gjort motstånd varit underkastade bombardemang. Bombardemanget har i alla tider utgjort en del af de operationer, af hvilka en regelmessig belägring består. I början var det hufvudsakligen atsedt att förstöra de belägrades förråder af ammunition ach proviant, men sedan det blifvit vanligt att sätta dessa i säkerhet under bombfria hvalf, bygda för detta ändamål, har bombardemanget allt mer och mer begagnats för att sätta eld på och förstöra så många byggnader som möjligt inom fästningsmurarne. Förstörandet af innevånarnes egendom och proviant har blifvit ett sätt att utöfva tryckning på dem och genom dem på garnisonen och kommendanten. Vid tillfällen, då en garnison varit svag, illa disciplinerad och demoraliserad och då kommendanten saknat energi, har ett bombardemang ofta varit tillräckligt för åstadkommande af fästningens kapitulation. Särskilt var detta fallet 1815 efter slaget vid Waterloo, då en hel serie af fästningar, hufvudsakligen garnisonerade med nationalgarde, gaf sig efter ett kort bombardemang utan att invänta en regelmessig belägring. Avesnes, Guise, Maubeuge, Landrecies, Marienbourg, Philippeville c., alla föllo efter några timmars, i bästa fall några dagars beskjutande. Det var utan tvifvel hågkomsten af dessa tramgångar och kännedomen om att de flesta franska gränsfästningarne äro hufvudsakligen garnisonerade med mobiloch nationalgarde som förmådde tyskarne att ånyo försöka samma plan. Sedan artilleriet undergått så stora förbättringar, är det jemförelsevis lätt att bombardera en plats och sätta eld på dess byggnader med det vanliga fältartilleriet, utan att man som förr behöfver invänta belägringsartilleri. Ehuru erkändt i det moderna krigföringssättet, får det ej förgätas att bombardemanget af enskilda hus i en befästad stad alltid är en mycket hård och grym åtgärd, som ej borue tillgripas utan åtminstone en grundad förhoppning att platsen derigenom kan tvingas att gifva sig, eller med få ord, utan en viss grad af nödvändighet. Om platser lika Phalsbourg, Lichtenberg och Toul bli bombarderade, kan sådant rättfärdigas på den grund att de spärra bergspassen och jernvägarne, hvilkas omedelbara besittning är af största vigt för den inkräktande fienden. Att två af dessa platser hållit ut så länge, länder så mycket mer till garnisonens och innevänarnes beröm. Men hvad bombardemanget af Strasbourg beträffar, hvilket föregick den regelmessiga belägringen, blir förhållandet helt olika. Strasbourg, en stad af öfver 80,000 innevånare, omgifven af fästningsverk i sextonde århundradets föråldrade stil, befastades af Vauban, hvilken byggde ett citadell utanför staden, närmare Rhen, och förenade det med befästningarne i staden genom hvad som på den tiden kallades ett fästningsläger. Som citadellet beherrskar staden och är starkt nog för ett oberoende försvar sedan staden kapitulerat, skulle det enklaste sättet att taga båda vara att anfalla citadellet genast för att ej behöfva göra två belägringar efter hvarandra; men alldenstund citadellets verk äro så mycket starkare och dess beläzenhet på den sanka marken nära Rhen gör uppkastandet af belägringsgrafvar så mycket svårare, anser man det sannolikt rådligast att först försöka ett anfall på staden, med hvars fall ett fortsatt försvar af citadellet ensamt skulle, i en eftergifven kommendants ögon, förlora mycket af sin ändamålsenlighet, utom för så vidt det kunde åstadkomma bättre kapitulationsvilkor. Men i alla händelser, ifall staden ensamt blir tagen, kan en energisk kommendant hålla ut i citadellet och derifrån underhålla elden mot de belägrande. Hvad kunde väl nyttan af att bombardera staden vara under dessa förhållanden ? Om allt ginge väl, torde innevånarne demoralisera större delen af garnisonen och förmå kommendanten att öfvergifva staden och med elitkåren af sina soldater, 3,000 till 5,000 man, kasta sig in i citadellet och derifrån fortsätta försvaret och beskjuta fienden i staden. Och general Uhrichs karakter var tillräckligt känd för att ingen skulle kunna förmoda att han skulle låta skrämma sig till att uppgifva både staden och citadellet af de bomber som kastades in. Att bombardera en plats som har ett oberoende citadell, hvilket beherrskar densamma, är i och för sig ett fel och en onödig grymhet. Visserligen skola alltid bomberna göra de belägrade skada, men den är obetydlig jemförel sevis med den förstörelse i det borgerlige lifvet och för enskilda som ett sex dagars regelmessigt bombardemang tillfogat den olyckliga staden. Tyskarne säga satt de af politiska skäl måste ha staden snart. De ha för afsigt att behålla den vid freden. Om så är, var detta bombardemang som ej eger något motstyke i grymhet, ej allenast ett brott, det var äfven en dumhet. Ett förträffligt sätt, i sanning, att vinna sympatier i en stad, som är dömd till annexion, att sätta den i brand och döda ett stort antal af dess innevånare genom granater! Och har bombardemanget påskyndat kapitulationen en enda dag? Nej. Om tyskarne vilja annektera staden och qväfva innevånarnes franska sympatier, borde deras plan ha varit att intaga staden genom en så kort regelmessig belägring som möjligt, derefter belägra citadellet och tvinga kommendanten till endera af de båda ytterligheterna, antingen att försumma några at de försvarsmedel han hade till sin disposition eller sätta eld på staden. De franska friskyttarne. —ä23. 0 so Kn KR