nu väckt hat och aftsky. Manckesterskolan hår BJ lärt oss, att den ena nationens väl också är den andres; att vi äro rika, i samma mån som våra grannriken blomstra; att alla folk äro beroende at hvarandra och att ett folk icke kan lida, utan att det andra äfven lider. Om detta är sannt, måste den olycka som drabbat Frankrike också tara en olycka för England. Det kan icke i dag ligga i vårt intresse att se det land ödelagdt, som det i går gladde oss att se rikt och välmående. Dermed är non-interventionspolitiken redan dömd. Det är en politik som hvarken tjenar Gud eller mammon, och den är dubbelt fördertlig, dubbelt skamlig, derför att den hvarken skänker ära eller fördelar. Till och med ur ren ekonomisk synpunkt är det klart, att vi böra vara tillräckligt rustade att göra krig onyttiga. När vi genom imressen äro förenade med alla nationer, kunna vi icke försvara att vi lugnt åse två nationer ödelägga hvarandra. Det gäller oss lika väl som dem och vi äro tvungna att blanda oss med. Interventionen är lika mycket vår pligt som vår rätt. Det är en pligt, som England i detta ögonbliek icke kan undandraga sig, utan att för alltid beröfva sig hvarje aktning af den öfriga verlden, utan att uppoffra allt, som är en nation dyrbarast, dess ära säväl som dess intresse, dess goda namn, makt, ja, sjelfva dess tillvaro. Tysklands förlust i kriget. Engelska veckotidningen Economist-innehåller följande artikel om de förluster, som närvarande krig under alla förhållanden skall vålla Tyskland, — en artikel, som icke blow i sig sjelt är at belydligt intresse, men blir det så mycket mer, som tidningen har afgjord sympati för Tyskland och endast med ett upprikugt beklagande uppställer följande berakning: Det försäkras — skrifver den engelska tidningen — och vi se ingen orsak att tvifla derpå att 1,200,000 unga män ur alla klasser, från konungens son till den simplaste bonde, deitaga i kriget antingen i linien eller i reserven — en verklig reserv omedelbart beredd att rycka i fält, och öfver 200,000 andra personer måste vara sysselsatta med att tillverka, samla och afsända materiel af alla slag. Den oreda i det dagliga lifvet, som förorsakas af en dylik rörelse, måste vara oberäknelig. Vi hafva hört den största klagan från landtdistrikterna, emedan kriget börjades på höstsidan; men oredan måste vara långt större i städerna, hvarest ungdomen utgör en betydande del af betolkningen. Städerna äro ju uppfyllda af invandrare (nemligen från landet). Förlusten af arbetskraften måste, hvilket vi äfven af hundrade berättelser veta att den gör, medföra delvis en stagnation i verksamheten vid alla fabriker, smälthyttor, banker, butiker och etablissementer af alla slag, vid universiteter, bergverk, i alla de nödvändigaste äkerbruksarbeten, och mycket af denna förlamning skall komma att fortfara under många år. De ynglingar, som för ögonblicket äro under utveckling, skola icke fylla luckorna förr än efter 1874, ty de skola i 3 år tjena i armeen, som först nämnda år skall vara alldeles ny, och de komma i verkligheten icke till gagn för industrien förr än 1876, emedan de minst behötva 2 ärs utbildning, for att ernå skicklighet och kunskap i sina olika fack. I så stort omfång, som de nu borturagna soldaterna icke vända tillbaka, skall det beständigt blifva en lucka i den tyska befolkningen för omkring ett halft sekel. Det skall alltid bli så många färre arbetsföra personer af den itrågavarande äldersklassen. Huru stor denna lucka skall blifva, kan ännu icke uppgifvas, emedan tyskarne icke ofientliggöra sina lasarettslistor; men i gynnsammaste fall skall det icke blifva mindre än en sjettedel af det aktiva manskapet, således 200,00v man; det kan måhända bli en fjerdedel eller 300,000 man, och i hävdelse af nederlag eller epidemi kan det till och med belöpa sig till halften. 600,000 man. Ryssland förlorade mer än så under Krimkriget. Dessutom inberäknas i denna förlust ett oproportionerligt antal af de mest bildade klasserna. Dödligheten bland officerare är i otrolig grad stor, i proportion mer än dubbelt så stor som för gemenskapen. Dödligheten i töljd af erhållna sår måste äfven vara större i denna klass, liksom dödlighet af sjukdom, dålig föda och öfveransträngning, än bland de mera härdade soldaterna ur allmogen. Det stränga, men ändamålsenliga förbudet mot bruk af tält under fälttåg dödar män i tusental, liksom de långt mer känna bördan af den tyngd, hvilken de måste bära på. Tager man allt detta i betraktande, öfverdrifver man icke, då man påstår, att Tyskland skall mista tredjedelen, kanske hälften at sin bildade ungdom — en omätlig förlust för ett land, der en hvar har något slags bildning. Och alla, som vända tillbaka, skola blitva mindre kraftiga och mindre skickliga i sin dagliga verksamhet; om kriget icke demoraliserar, så gör det likväl, att allt annat arbete sedermera synes dumt och betydelselöst. Men detta är icke allt. Tysklands stränga militärorganisation har gjort det ovanligt, att man gifter sig förrän man har tjenat ut sin tid, och i allmänhet inträder man först då i äktenskap, hvilket gör att krigets förlust drabbar nästan uteslutande dem, som stodo i tur att gifta sig. Vi kunna göra betydelsen häraf tydligare genom att tänka oss ett ytterligt fall. Antag att hela armen tillintetgjordes, så skulle från 1870 till 74 inga giftermål ega rum mellan unga personer, och under samma tid sannolikt 2 millioner barn mindre födas till verlden än vanligt — en skilnad, som skulle komma att kännas unuer flera generationer. Kriget skall således icke blott till en betydlig grad midska Tysklands arbetsföra befolkning, utan äfven förlama dess tillväxt i ännu betydligare grad, och i dessa begge fall skall förlusten kännbarast träffa de bildade klasserna. Så till rida är krig ett oblandadt ondt, men derjemte bör erinras, att det goda, som man så ofta påstått kriget medföra, uteslutande består i tilwägabringandet af en hög grad af disciplin. Att militära öfningar förbättra befolkningens fysiska tillstånd, är helt visst; att militärisk tukt har ett godt moraliskt inflytande är äfven sannolikt. Att krigstjenst till en oberäknelig grad utvecklar den administrativa dugligheten och vänjer en till att icke slösa med arbetskraft, är möjligt, fastän vitro att de som påstå detta ötverdrifva. Men alla dessa fördelar lända den militära disciplinen till heder, icke kriget, som blott tillintetgör mycket af hvad det ana uträttat. Soldaterna vända alltid mindre raska, ö niserade och mindre moraliska tillbaka , än den militära tukten gjort dem före crigets utbrott. Den äsigten, att kriget härdar menniskan, att soldaten lefver länge, är helt säkert en iIlusion, som grundar sig derpå, att kriget verkar som en rensningsprocess och endast sparar de af naturen sega och starka individer, hvilkas seghet sålunda tillskrifves kriget, som likväl endast visat, att le egde en sådan. Intet vesteuropeiskt folk, som från barndomen är vant vid att sofva under dynor och täcken, kan under en månads tid uthärda hvilan under bar himmel utan skygd och med uthällande regn, och man kan vara förvissad om att soldaterna i allmänhet från detta fälttåg skola dö gauska unga. Bombardemanget af de franska fåstningarne. (Efter Pall Mall Gazette.) Om man ej räknar Sedan, som var inbegripe Under kban nIAFAnA af Maa Mahana ang Ar fö