gar honom; så har åtven varit fallet i anledning at en af mig meddelad notis, att häradsnöld. Beckman gjort an-präk på utbekommandet af en fordran som staden Stettin eger hos svenska kronan. Den ofvan antydde personen tilsåände mig häromdagen följande bref (med Alingsås poststämpel), hvilket jag tillåter mig att ordagrannt meddela: Hr Göran! Det är ofta svårt att afgöra hvad som är skämt eller allvar i Edra bref; men kan ni verkligen vara så oförskämd att på allvar också taga häradshöfd. Beckman i försvar? Då bör ni blygas, ty är väl den en god patriot som vill beröfva det fattiga Sverige många tusen riksdaler, som flera hundra familjer bättre behöfver? Hvarföre har ej det rika Stettin förr gjort sin rätt gällande än just nu, då vi redan hafva hundra millioner utländsk skuld hos de förb—e tyskarne? Ingen riksdagsman skall våga bifalla denna skulds betalande, var viss derom. Hvartill skulle väl pengarne användas? Jo Bissmarck skulle taga dem och köpa kulor och krut för dem, hvarmed han skulle beskjuta oss när han vill annektera Sverige. Det blef lönen. Nej hr Göran, Stettinarne skola icke få en skilling och hr Beckman skall blifva brännmärkt som landsförrädare sedan han först fått plikta för ohemul rättegång. Det påstår 0. A—n. P.S. Säg Beckman, att jag har ögonen på honom. Sannolikt är det kriget på kontinenten som föranledt så många engelsmän, amerikanare och ryssar att ännu besöka Sverige, fastän den vackraste årstiden redan är förfluten. Men ännu förgår knappast någon dag, då icke främlingar hitkomma, och allt antyder att de åro belåtna med sin vistelse i Sverige. Visserligen är det vanligt, att hvarje resande är försedd med god kassa, och alla engelsmän, ame rikanare och ryssar anses stenrika, men önskligt vore dock om den fula seden icke här i landet fick insteg att dessa främlingar skola bögre debiteras än andra, derföre att de antagas vara millionärer. Jag har hört uppgifvas att åtskilliga främlingar beklagat sig öfver de dryga räkningarne hvarmed de uppvaktats här, och fall hatva förekommit, då denna klagan varit fullt berättigad. Men följden derat kan ganska lätt blifva att främlingar afskräc kas ifrån att besöka Sverige ehuru vårt land törefaller dem angenämt. Vida bättre vore derföre, om utlänningarne äfven i räkningsväg humant behandlades, och att den föreställningen bibringades dem, att man här kan vistas utan att blitva för högt debiterad. Jag ha hört utlänningar äfven beklaga sig derötver, att när de ankomma till ett hotell, så logeras de alltid i de dyraste rummen, ehuru de gerna skulle velat begagna billigare bostäder, enär de största delen af dagen i alla tall vistautomhus. Klart är att de flesta resande reflektera till att deras kassa icke onödigtvis för starkt anlitas, och att de gerna återkomma dit, der de lefva för biligt pris. Den härvarande föreningen för frivillig vård af sårade och sjuka i tält har i enlig het med sin vackra bestämmelse lemnat ett ganska betydligt bidrag som ställts till den Basel anordnaue iuternationella agenurens disposition; men tillika underrättat att allmänheteus triviluga gåfvor kunna lemnas till ett toreningens här antagna ombud. En vida mera ändamålsenlig och för allmänheten beqvämare åtgärd har af Stockholms Enskilda Bank vidtagits, i det att densamma förklarat sig villie mottaga subskriptionsmedel i ofvanantydda sy!temål ocn bar för den skull öppnat två räk ningar, en för gäfvor till sårade fransmän, och en for sårade tyskar. Efter detta arrangement skall ganska säkert många giva sin skärf, som troligen annars uteblitvit om gif varne skulle töljt föreningens visserligen också valmenta, men opraktiska anvisning. Det lärer icke ofta inträffa att en revisionsberättelse, som i regeln bör vara inskränkt ull det allvarsamma, åstadkommer munterhet; men en sådan har jag just nu framför mig. och jag vill för kuriositetens skull omnämna den. Den atser Stockholms stads Drätselnuämnds rakenskaper och förvaltning år 1867 och är uppsatt at advokatfiskal C. E. Ljungberg, revisorernas ordforande. Han har uppfattat sitt å igga de ganska vidsträckt. Han riktar sina anmårkningar icke blott mot drätselnämndens törvallning 1867, utan sträcker granskningen flera är tillbaka och berör ätven gärder som vidtagits efter 1867, och åtskllliga af stadstullmäktiges tattade beslut undgå icke heiler hans stränga kritk. De anmärkningar som han riktar mot 1867 års tösvaltning reducera sig dock egentligen blott till några få punkter; men det oaktadt har han åstadkommit ett till volymen ganska digert arbete. Ytterst sträng hushållare, itrar han för flera tjensters indragning, emedan den at skatter hårdt betungade hufvudstaden icke bar råd att aflöna så många tjenstemän. Men på i samma gäng yrkar han dels att revisorerna må undfå arvode, en framstallaing som, redan gjord 1864, då torkastades af stadstullmäktige, ehär befattningen utgör ett kommunaluppdrag, och dels att till revisorernas biträde bör en sekreterare antagas, således en tillökning i tjenstemännens antal. Namndens anbud att ställa en af dess extraordinarie tjenstemän till revisorernas förfogande upptages mycket illa, enär en sådan anses icke vara villig utt