Skmbordet ull valplats, ar icke heller roligt langre. Men det är dock icke utan anledning som jag så länge dröjt att skrifva till er. Jag antager att nästan ingen af Göteborgs-Postens läsare för närvarande intresserar sig för ett Stockholmsbref. Det är ju endast händelserna på krigsteatern som taga uppmärksamheten i anspråk, och det kan ej nekas, de äro af ett ofantligt intresse då man, som vi, kan följa dem på behörig distans och icke ens hotas af en förlupen kula. Men det måste medgifvas, det fransktyska kriget har äfven i Sverige åstadkommit förunderliga verkningar. Hvem börjar välnu, såsom i den gamla goda tiden, sin tidningsläsning med tödelse-, vigseloch dödsfallsannonserna? Ingen, med undantag af den nitiske hr Gabriel Anrep, hvars intresse för adelskalenderns komplettering är hojdt öfver alla krigseventualiteter. Nu kastar man sig ge nast med brinnande otålighet ötver krigstelegrammerna; man fördjupar sig i deras tolkning; man drager af dem slutsatser, ofta icke strängt logiska, men desto mera öfverensstämmande med ens sympatier för den ena eller andra stormakten, och har man någon tid varit skarpskytt och deltagit i någon större fältmanöver, så uppgör man huru marskalk Bazaine borde gå ull väga för att med visshet blitva segrare. Har icke till och med i den hetsiga tröghetens bygd allt småfnaskigt hemslöjdadt kit plötsligt tystnat? Hvem anser väl nu att Sala-banans spårvidd är af omättlig vigt för samtid och efterkommande? Hvem har val nu tid att skrifva eller läsa något om Åkommunala rösträtten eller qvinnans underordnade ställning? Hvem reflekterar väl till riksdagsmannavalet i Trosa, kungliga teaterns finanser, evangeliska fosterlandsstiftelsen, det stegrade sockerpriset, riksbankens konsolidering, städernas hypoteksförening eller demokratiska sållskapets i Skåne 4Åpolitiska trosbekännelse? Sannolikt ingen. Jag undrar just huru pass nöjd den ärade tidningsläsande allmänheten i Sverige skulle blifva, om de begge krigtörande potentaterna nu plötsligt bletvo vänner och atslutade en revig tred? Man skulle bli rasande på dem och i törtrytelsen förklara, att de begge krigsskådespelarne voro några erkestackare, som ej kunde hålla ut längre till vår förströelse. Kan man väl förneka att kriget såsom omvexling var högst valkommet? Jag undrar just hvarom man annars nu i alla kretsar skulle samtalat och hvarmed man nu skulle tyllt tidningarnes långa spalter, om icke fransmännens nuvarande och tyskarnes blifvande kejsare blitvit så oense som två tidningsredaktörer, och vädjat både till härarnes gud och, till tidens vinvande, ätven till kallt stål och projektiler af alla dimensioner? Men, som sagdt är, för detta fruktansvärda vapenskifte har man ej tid att mer än i ett hastigt förbigående reflektera till hvad som inrikes händer. Man sade ju nästan intet om regeringens beslut att lyfta lilla kreditivet? Hr X. blef så lifvad för saken, att han Jåstär sig hafva åtta dagar före Aftonbladet påyrkat ifrågavarande lyftning; men han blef dock lite knuffad, då beslutet så skyndsamt fattades; han fick ju ej tid att orda om regeringens obeslutsamhet och brist på initiativ, men han tog sig före att till ersättning småputtra öfver den obehofliga värma hvarmed regeringen motiverade beslutet, och han hoppas att sättet för kreditivets användande framdeles skall föranleda till anmärkningar. Under lugnare förhållanden skulle man sannolikt gitut sig tid att fästa någon uppmärksamhet på den ganska väsendtliga personförändring som regeringen vidtagit vid utnämnandet af ordförande i åtskilliga landsting. Man skulle deri sett början till en principförändring. Då landstingsinstitutionen först kom i verksamhet utsågos landshöfdingar till ordförande i nästan alla landstingen. Orsaken dertill var sannolikt icke någon åtrå hos regerigen att utötva inflytande på dessa, utan troligen den omständigheten, att landshöfdingarne, såsom i allmänhet mera vanda att leda ötverläggningar, skulle åt tingens förhandlingar gIitva en bättre form, som sedan kunde blifva coutume. Man kan också ej törneka att landshöfdingarne utforde detta kall ganska bra, och några konflikter mellan dem och landstingen forspordes icke. Men åtskilliga landshöfdingar visade sig icke angelägna om detta förtroende, och det uppdrogs då åt andra personer. Otvifvelaktigt är också att en ansedd och nitisk landshötding, äfven om han icke är ordtörande i landstunget, kan på detsamma utötva inflytande till länets nytta. Men att nu rata en landshöfding, som till tingets belätenhet hittills tullgjort ordförandekallet, vore minst sagdt ogranuliga af regeringen. Deremot synes det bäde ändamälsenligt och principielt riktigt, att, då landshöfdingeombyte skett, eller andra omständigheter intraffat, till ordförande förordna den som är genom val ledamot i landsting. Det är denna grundsats, som regeringen nu tillämpat i större omfång än tilltörne och regeringen har dertöre i åtskil2. äg . 43