mindre staterna att fritt och oberoende utveckla sig i politisk och andlig frihet, ja, äfven i rent materielt hänseende. Det har för oss i denna kamp, äfven af samma skäl, varit likbetydande, hvem som stod i spetsen för Frankrikes angelägenheter. En Napoleon eller en Trochu eller en Favre, de måste alla värna Frankrikes anseende och säkerhet och ära. Det är en stormaktsduell, som de båda nationerna utkämpa; men en duell i hvilken vi alla äro djupt intresserade och af hvars utgång det skandinaviska Nordens framtid kommer att vara i viss mån beroende. Som sagdt, Preussen fullföljer sin vilja, sin plan, och kastar det älven i eröfringen eniga Tysklands armeer mot den franska hufvudstaden. Deras framryckande försiggår synbarligen på följande sätt: Kronprinsen af Sachsen framrycker med 4:de, 12:te armekårerna och gardeskåren (80,000 man) såsom högra flygeln öfver Laon, som har ett litet fäste hvilket gifvit sig, och Soissons, för att genom Compiegne och Villers Catterets samt Nantewille till St. Denis. Kronprinsen at Preussen framrycker med 5:te, 6:te och 11:te preussiska kårerna, 1:sta och 2:dra baierska kårerna samt wärtembergska divisionen (minst 150,000 man) öfver Epernay genom Chåteau Thierry och Montmirail mot Neiully och Pantin. Parisertelegram förmäler äfven, att preussiska trupper inryckt i Neufchateau, som ligger söder om Toul vid Meusefloden. Detta är sannolikt en ny afdelning (110,000 man), som under Steinmetz detacherats från den alltjemt med landtvärnstrupper förstärkta cerneringsarmeen vid Metz. Den torde ha till bestämmelse att rycka fram öfver Chaumont till linien Troyes-Chatillon och antingen följa Selnen och Monterau och Mlun till Vincennes och St. Maur eller gå öfver floden, för att sysselsätta Paris södra front och på samma gång hålla de franska stridskrafter i schack, som äro under bildning bakom Loire, kanske angripa dem. Tyska arm6er till en styrka om 3 å 400,000 man nalkas således Frankrikes hulvudstad, det på civilisationens frukter, samlingar från alla områden, så rika Paris. Deras anförare och det tyska folket bakom honom vilja intaga detta Paris, för att derinom diktera freden. Om de europeiska makterna icke äro beslutna att uppträda med annat än noter, för att hindra en sådan ytterlighet, hvars följder äro för dem sjelfva så vigtiga, så skola de ingenting kunna uträtta; ty konung Wilhelm fullföljer sitt mål, rusad af framgångarne. Makterna äro tör sjelfviska, för att kunna enas, och deras furstar äro för mycket män af Guds nåde?, för att kunna beqväma sig till att bistå en fransk republik, Frankrike bar således af dem ingenting annat än förmaningar att vänta. Dessa förmaningar gå å Englands sida ut på, att den nya regeringen i Frankrike skall underkasta sig segraren och söka att af honom utverka en så billig fred som möjligt. Men detta skall vara detsamma som att fatta det öderdigra beslutet om Frankrikes nedsjunkande till en makt af andra rangen, såsom förut Österrike, och för en sådan törödmjukelse anser det franska folket tiden ännu icke vara inne. Det vill derför försvara det befästade Paris. Och det blir en ohygglig kamp, hvilken kommer att i vildhet öfvergå allt, hvad nyare bistorien har att uppvisa. Times pariserkorresp. säger just: Jag tror, att man i England är hugad för att låta handelserna ha sin gång, troende att slutet är så nära till hands, att det knappast är värdt att intervenera. Man kan i England ej tro, att Paris på allvar tänker på att med mobilgardister och frivilliga skarpskyttar motstå en arme om öfver 300,000 man, hvilken tillochmed öfverträffat dess öfvade soldater. Man väntar sig i England om en dag eller två få se preussarne inom Paris och tror derför, att det är för sent att hejda dem, äfven om det vore något synnerligt skäl dertill och om bemedling icke kunde försökas lika väl efter intagandet af Paris, som dessförinnan; det förra skulle i sjelfva verket tyckas vara det rättaste emedan preussarne, som då gått så långt, de sagt sig vilja gå i Frankrike, naturligtvis då äfven skola vara vid lynne att underhandla. Allt detta kan vara godt och väl, om parisarne svigta och försvara sig blott klenmodigt eller alls icke. Men det finnes skäl att tro, att de ej allenast skola försvara sig, utan äfven för detta ändamål skrida till ytterligheter, för hvilkas verkningar man måste ryza. Man tänker här med fullt allvar på att, så fort vidare motstånd visar sig fåfängt, låta preussarne komma under skenbart lugn in i Paris och derefter slunga ned på dem explosiva ämnen från fönstren. Min tro är, att ett förtvifladt motstånd skall göras och att ett förfärligt slagtande samt förstörande af egendom skall komma att ega rum. Men äfven om hos flertalet modet sviker i sista ögonblicket, så är det dock svårt att tro, att af de många tusenden, som svära hvarandra ett utrotningskrig, äfven med gift och petroleum, icke några beslutsamma män skola finnas, hvilka vilja handla i enlighet med sitt beslut, och dessa några kunna rycka hela staden med sig. Om de preussiska soldaterna, efter deras autoriserade intåg i Paris, beskjutas från något af fönstren, eller finna sig fingade i något slags bakhåll, så skola de med våld bryta upp husen och till sjelfförsvar taga repressalier, hvilka kunna leda till en allmän massaker, i hvilken ej ens qvinnor och barn skola bli skonade. Qrinnorna utgöra den största faran, ty några af dem ha laddade revolvrar hos sig, med hvilken de förklara sig vilja deltaga i kampen. Tänker England med korslagda armar åse detta? Ja, skall ej blott England, utan hela Europa kunna kallt åse detta? Men hvad kan man väl i sjelfva verket ha att vänta af storlean Ad (A ana PÖOÖJOAn Aar dan