DCGC 3 blixtsnabba skiltvakter, ån i små aldelningar försedda med små kanoner och mitraillleusei samt naturligtvis lyssnande vid alla telegraf stationer efter rapporter. Radan i Måndags säger en korresp. från Lyon, då jag passe rade Lyonlinien, såg man underliga små aldelningar fara förbi; det är icke osannolikt, att dessa utgjort sådana jernvägspatruller. Iltåget stannade också ibland på eit obegripligt sätt midt ibland öppna och öde fält och höll, för att efter en stund, ända till en timmes tid, åter snabbt skynda sin väg; möjligen har man afvaktat rapport från en eller annan misstänkt plats. Från Paris hafva vi ändtligen erhållit närmare underrättelser om hvad som tilldrog sig derstädes sistl. Lördag och Söndag. Vid sam manträdet inom lagstiftande församlingen på Lördags middag tog Krigsministern grefve Palikao ordet, för att till en del bekräfta de sorgliga underrättelser från armen, som engelska och belgiska tidningar redan meddelat till Paris, utan att han dock framställde saken i hela dess fruk tansvärda sanning. Efter krigsministern be träddes tribunen af Jules Favre: Åfter det vi nu hört, hvad krigsministern haft att meddela oss, kan det hos hela kammaren blott vara en mening om, att vi böra fast sammansluta oss och försvara oss till siste man (bifall). I denna punkt råder enstämmighet. Det måste äfven vara för alla i högsta grad maktpåliggande, för vårt lands, för vår egen och för vårt ansvars skull, att tillgripa de kraftigaste åtgärder, för att nå det mål vi föresatt oss. Vi ha hittills tillräckligt fogat oss efter, hvad händelserna påbjödo för oss som en helig pligt, fastän åsigterna härom varit delade. Under närvarande faror skulle det vara ett brott att ej allenast icke säga nationen hela sanningen, utan äfven förhemliga orsakerna till våra nederlag och följderna af dessa (rörelse). Varen lugna, jag har icke kommit hit, för att anklaga någon, men man måste nu upphöra med att förtiga sanningen eller kringgå henne, vi böra alla se den sorgliga sanningen kallt i ögonen. Och denna sanning är, att den franska arm6en varit hjeltemodig vid hvarje tilltälle der den stått gentemot fienden. I kännen de underverk af tapperhet, som marskalk Bazaine utvecklat vid sina försök att bryta sig igenom den fyrdubbla styrka, som omgaf honom. Han har ej fästat afseende vid antalet eller vid något hinder, han insåg, att Frankrike behöfde hans värja, och han försökte derför att slå sig igenom (lifligt bifall). En andra, lika tapper general sökte att komma horom till hjelp; men försöket misslyckades. Det var ej mod, som brast honom, utan frihet i befälet. Det finnes ej mera någon, som tviflar om, att man bedt honom om trupper till kejsarens beskydd (buller). Han afslog denna begäran, och mininisterrådet bildade då en erkort af de trupper, som voro bestämda till att törsvara Paris. Ett sådant sabernas tillstånd bör ej få fortfara, Vi måste ovilkorligen veta, på hvad tot vi stå till regeringen. Underhåller kejsaren förbindelse med sina ministrar? (Krigsministern: nej.) Om det förbåller sig så, har den faktiska regeringen upphört att existera (från venstern: ÅBra! Motsägelse från högern), och det är således genom att vända eder till landet sjelft om hjelp, som j skolen söka bjelp och srälsning, det är en otrolig blindbet och en opatriosk styssinthet, om j ej gören detta. Det enda som kan rädda lendet, är den moraliska kraften, och den bor i det suveräna, frigjorda fäderneslandet, som endast litar på sig sjelft och sina representanter, men icke på den, som störtat det i olycka (stoj och rörelse). Näval, i denna ytterliga kris har jag endast ett par ord att tillägga: Frankrike och Paris äro båda hotade, hos båda råder den fullständigaste olverensstämmelse om att göra molstånd. båda äro fast beslutna att icke nedlägza vapnen, förrän fienden drifvii, ut ur landet. Frankrike vet, att det endast hos sig sjelt har ati söka räddning (ja! ja!). För att undgå törvirring, är det nödvändigt, att alla partier försvinna inför ett militäriskt namn, som åtager sig landets sörsvar. Detta namn känner man, landet håller det kärt, och det bör få plats tramtör hvarje annat (utbrott från olika häll), Inför det bora ala regeringsfantomer försvinna. Häri måste vår räddning sökas, det uttalar jag högt inför alla, på det landet må kunna höra det (bra! rörelse. Marquis de Pire: Jag vill hålla min ed, så lange jag lefver.) Krigsministern: Med sådana talesätt åstadkommer man ej den enighet, som är nödig för landets försvar (nej! nej! jo!). Det finnes ej något enskilt namn, som kan rädda nationen; detta kan endast den bestående regeringen. Utan att uttala något namn, har hr Jules Favre likval så tydligt angitvit det, att ingen kan derom misstaga sig... Vi hafva ansträngt oss af yttersta förmåga alltifrån den stund, vi blefvo kallade till regeringen, men man kan ej på 20 dagar fullborda en organisation, som kan biinga oss seger. För att kunna göra ett krattigt motstånd, måtte det finnas en regering, som eger kammarens förtroende . . . (Girault: Landets förtroende. Buller). Det måste finnas en klokt öfverlagd vilja. Ministeren bar ingenting gjort, utan att rådgöra (Jules Favre: Med hvem:)... Hr Jules Favre har framställt en fråga, som går ut på att sätta godtycke i stället för den konstitutionela regeringen. (Afbrott från venster. — Marquis de