Då inträffade slagtningarne vid Metz och den franska hufvudarmåens inneslutande derstädes samt kronprinsens af Preussen obehindrade framryckande mot Paris. Dessa blodbad ha synbarligen framdrifvit de neutrala makterna till att försöka en bemedling till fred. Deras press uttalade, att de ej ville se Frankrike -beröfvadt någon del af sitt område eller undanträngdt från stormakternas råd. Häröfver blefvo de preussiska tidningarne alldeles ursinniga; men under det att de icke yttrade något direkt mot Ryssland eller Österrike, utforo de i stället desto våldsammare mot England, hvilket framkallade från dettas press sådana uttalanden, som dem vi i går återgåfvo ur Times. De tyska tidningarne sade, att de neutrala makterna ej hade att inblanda sig i Tysklands uppgörelse med Frankrike; det skulle icke tillåta någon att utöfva påtryckning. Sjeltva den officiela preussiska pressen förklarade, att de oerhörda offer, Tyskland måst göra i sina strider med de transka härarne, kräfde vinnande af stora regultater, likasom Sydstaternas trogna allians hade rätt att fordra någon ersättning. Man ville ej uttala sig bestämdare, emedan konungens ofvannämnda proklamation var i vägen. Men ingen kunde misskänna andemeningen, och man har aldra minst gjort sig några illusioner i Frankrike, der tolket reser sig som en man, för att drifva tillbaka fienden. Man tyckes likväl i Tyskland ej riktigt vilja tro på denna folkresning, utan antager en marsch på Paris gifven och fredsvilkorens dikterande af konung Wilhelm derstädes. Redan för en vecka sedan skref en korrespondent från Berlin följande, hvilket vi anföra, såsom betecknande tör stämningen och derför att det sedan, såsom vi skola finna, officielt bekräftats: Att det nordtyska förbundet redan genom sydtyskarnes frivilliga och vänliga allians faktiskt är sprängdt, och att numera ett blott tullföreningsparlament icke kan komma i fråga, är här allmänt och icke blott i liberala kretsar ansedt för gifvet. Redan förhandlas frågan om, på hvilket sätt utvidgandet af det hittills varande nordtyska förbundet till ett tyskt förbund bäst skulle kunna utföras. Efter mig tillhandakomna meddelanden skulle redan förberedelser vara vidtagna för sammanträdet af ett andra förbundsparlament, sammansatt af medlemmar af de olika partierna från Nordoch Syd-Tyskland. I detta förberedande parlament skall icke allenast fråga om Tysklands framtida författning afgöras, utan äfven den fråga, som nu mäktigt genomgår alla tyska folkkretsar, nämligen om det vore nödvändigt och önskligt att ånyo med Tyskland förena dess numera till Frankrike hörande provins Elsass och den tysktalande delen af Lothringen. Det är icke svårt att förutse, huru denna fråga skall komma att besvaras. Denna i början af kriget endast af national-liberala organer och deras anhängare förespeglade eröfring, har nu, under intrycket af de tyska vapnens öfverraskande framgång, och som ersättning för lidna förluster, men mest af förbittringen öfver de skändliga mått och steg den i dödskamp kämpande imperialismen, på inrådan af sådane män som Gambetta, vidtagit mot i Frankrike vistande tyskar, blifvit synnerligt populär. Hufvudmännen för framstegspartiet äro med sin stora öfvermakt för den mening, som ni från den af Löwe-Calbe utgifna Liberalen Correspondenzoch af deputeraden Parisius redigeradeVolksvereinkan inhemta. Den tanke, som ligger till grund for äåtertagandet af dessa forna tyska landsdelar, är na turligtvis den, att om möjligt försvaga Frankrike och för alla tider beröfva det både lust och förmåga att ånyo hota Tyskland med ett anfallskrig. Regeringens organ har likväl hitintills ganska återhållsamt yttrat sig i frågan. Det afgörande slaget vid Rezonville har emellertid brutit isen, och vi kunna nu som afgjordt antaga, att Tyskland icke mer kommer att lemna de redan under preussiskt herravälde stående och af tyska armåer besatta provinserna Elsass och Lothringen. Denna mening uttalas äfven af Staatsanzeiger i en artikel öfver striderna vid Metz från d. 14 till d. 18 Aug. med följande ord: Forgäfves skall icke denna heliga strid, på samma sätt som under våra fäder, utkämpas mot ett herrsklystet och öfvermodigt folk, som röfvat från Tyskland dess skönaste områden. Dessa betraktelser ha, som sagdt, i dagarne erhållit sin fulla officiella bekräftelse. Ett af våra telegram angifver nemligen, att i Tisdags ett möte hållits i Berlin mellan framstående män ur alla partier, å hvilket beslöts, att man skulle utfärda ett upprop till hela tyska folket om att underteckna en adress till konung Wilhelm med begäran, att han måtte förkasta hvarje inblandning af främmande makter, och med lötte om, att tyska folket skall trofast uthärda, tills ett sådant sakernas tillstånd skapats, hvilket lemnar större trygghet för grannfolkets fredliga hållning samt grundar det tyska folkets enhet och frihet. Det är tydligt att konung Wilhelm skall inför denna adress två sina händer och, stödjande sig på folkets uttalande, söka att genomföra erötringar i Frankrike och pragerfördragets törtrampande i afseende på Sydtysklands oberoende samt tillbakavisa de neutrala makternas möjliga inblandningsförsök och protester. Lyckas ej Frankrike att tillintetgöra dessa högt strärvande planer, genom att segrande utdrifva preussarne, och hämmar ej ett enigt upptrådande af makterna dessas segerlopp, så skola våra dagar bli vittne till utbilaningen af en så kolossal militärmakt, att ingen skall kunna våga att motsätta sig dess vilja, så länge den sjelt häller tillsammans; och skulle inre söndringstecken visa